LuckyRider Western Lifestyle – Westernridning
Tim McQuay
LuckyRider träffade Tim McQuay med dottern Mandy hemma på deras ranch i Tioga, Texas. Världskändisar inom westerngrenen reining och med topphingsten Gunner i avelsprogrammet.
Lucky Rider Nr 6 2006
Text: Åsa Wikberg Foto: Cheryl Magoteaux
Tim McQuay är en blygsam och jordnära man som inte gärna skryter med sina framgångar. Tillsammans med sin fru Coleen driver han McQuay Stables, de senaste sjutton åren i Tioga, Texas. De bor själva på anläggningen i ett fint, men anspråkslöst hus, invid stallar, hagar och ridbanor.
Tim har tävlat hästar en stor del av livet, men började med reininghästar 1978.
– Det var vad jag gillade. Vi började vinna pengar i reining och tyckte det var kul. I början hade vi många undomar vars hästar vi tränade och var med dem till tävling (i Amerika är det vanligt att ungdomarna tävlar varje helg och hästarna står hos tränarna under veckorna, reds. anm.) 1978 så bestämde vi oss för att sluta med det och köra helt själva, berättar Tim.
Paret var ursprungligen bosatta i Maple Plan väster om Minneapolis i Minesota.
– 1988 vann jag Futurityt och 1989 flyttade vi hit till Texas. Mycket på grund av att avelssäsongen är mycket längre här då stona går i brunst tidigare. Här kan man börja redan i januari eftersom vädret är så mycket bättre. Och när man får fölen behöver de inte vara inne i stallet utan de kan gå ute.
Många av de större tävlingarna är koncentrerade runt Texas och Oklahoma, vilket bidragit till att många tränare valt att bosätta sig i området.
– De var tungt att köra hem till Minnesota många gånger när vi varit söderut och tävlat. Vi fastnade i snöstormar. En annan sak som gjorde stor skillnad var att när vi flyttade hit kom många personer förbi bara för att titta på hästar. När vi bodde i Minesota kom de bara för att titta på en speciell häst. Här stannar de och tittar in för att kolla på föl, ettåringar eller tvååringar. Runt här finns ju de flesta andra tränare så man kan man titta på 1000 hästar på två dagar om man skulle vilja det, förklarar Tim som trivs i det varma klimatet.
McQuay stables har cirka 60–70 unghästar i träning för tillfället, både egna och kunders. Några av dem är hopphästar som frun Coleen har hand om. Man har en handfull killar och tjejer som hjälper till. Några rider och några i stallet.
– Pappa har en tjej som bara förser honom med nya hästar hela tiden under dagen när han tränar, förklarar Tims dotter Mandy. – Om han går till stallet kommer hela tiden en massa distraktioner, då hinner han inte träna.
Köpte Hollywood Dun It
Första hingsten som vi använde en del i uppfödning var Set the Phace, jag blev Reserve World Champion på honom 1983. Han var egentligen inte avlad som reininghäst utan vara bara en bra reiner naturligt. Sen köpte vi Jacks little Pine som vi avlade lite på, när vi fick chans att sälja hoonom till några personer i Italien gjorde vi det. Nästa vår köpte vi Hollywood Dun It. Vi hade turen att få honom i träning som tvååring. De som ägde honom ringde och frågade om jag hade lust att träna honom och jag sa ”Id love it”. Så vi tog honom till Futurityt som 3-åring och Derbyt året efter. Han var tvåa på Futurityt och vann Derbyt samt vann Super Stakes direkt efter det. Vi var intresserade av att köpa honom och fick till ett avtal med ägarna. Resten är historia.
– Han var det bästa köpet jag någonsin gjort. Folk sa ”Ni är galna, ni har inte råd att köpa en sån dyr häst”. Men det var värt varenda cent.
– Jag hade tur nog att ha haft honom i träning så jag kände honom bra. Han hade mycket feeling, man behövde aldrig vara hård. Han var lätt att träna. Om man var för hård så blev han rädd så man fick vara mjuk med honom. Jag tror att hans sinneslag även gjorde att han blev så bra att korsa med olika ston. Han betäckte många olika blodslinjer och det blev alltid bra. Även om de inte blev bigtime Open horses blev de ändå väldigt bra nonpro hästar eller limited nonpro hästar. Det blev väldigt bra reininghästar efter honom helt enkelt.
Hollywood Dun It är unik som den enda hingsten som kommit över 4 miljoner dollar i intjänade NRHA pengar på sina avkommor.
– Det är så roligt att åka till tävlingar och se hans avkommor tävla. Det är så många där ute.
Dottern rider två hästar som är avkommor till honom, berättar Tim.
– He´s just killing you, aint he, säger Mandy till sin pappa som blir lite rörd när han talar om sin numera avlidne hingst.
– Han betydde så mycket för oss. Ett tag ville alla avla sina reiners från cuttinghästarna, men Hollywood Dun It visade varje år att han producerade mycket bra avkommor. De var där ute och vann pengar. Det var en sorglig dag när han dog som 22 åring. Han fick en reaktion på en vaccanition för 6-7 år sedan som han aldrig riktigt hämtade sig ifrån, han hade sina bra dagar och dåliga dagar, vi fick sköta honom mycket, till slut sa vi att det är bättre om han får lämna in…
Tim vet inte riktigt hur många avkommor som finns efter Hollywood Dun It, men säger att det är över tusen.
– Det var otroligt. Sista året vi avlade med honom i Minnesota så hade han 56 ston. Varje år efter det så hade han nog över 100 ston per år. Vi avlar fortfarande några ston på fryst semin från Dun It. Vi fick två föl denna vår, det blir inte många men några få kvalitetsston. Det är våra egna samt några andras, förklarar Tim, Men smakar det så kostar det. Råkar man ha ett sto som är bra nog för att komma ifråga så kostar semin 10 000 dollar.
– Det blir 8-10 föl per år efter honom. Jag vill ha föl efter honom resten av mitt liv, förklarar Tim, för det är lätta hästar att träna generellt sett.
Avelshingsten Gunner
McQuays team köpte dubbelregistrerade hingsten Gunner förra året. Han var tidigare registrerad som American Painthorse, men efter en regeländring så kunde cropouts (hästar efter quarterföräldrar som fått för mycket teckning) registreras i quarterregistret.
–Jag hade försökt få köpa honom tidigare, redan som treåring och innan Hollywood Dun It dog.
När han fick quarterpapper så fick jag så äntligen köpa honom. Jag tyckte att han var en bra häst. Att arbeta med avel är ett heltidsarbete bara det, och hos de tidigare ägarna hade han inte fått speciellt många betäckningar. Det de begjorde för hästen var en horribel summa. Men jag var säker på att det var en bra investering. Redan efter ett år har han betäckt mer än alla år tidigare , berättar Tim.
Planerna för Gunner är att bara ha honom i avel.
– Han behöver inte tävla längre, han har gjort sitt där, förklarar Tim.
Alla unghästar tränas huvudsakligen för det stora Futurityt i december. Varje tränare får bara tävla max tre hästar per person i openklasserna. Men med en stor familj som tävlar på hög nivå och några stycken andretränare vid anläggningen så kan man ändå visa ganska många av hästarna i olika klasser, berättar Mandy.
– Vi tränar förstås alla unghästar för att vara klara till Futurityt i december. Men om man inte är klar till dess är det inte helt kört eftersom man sedan kan tävla dem på det stora Derbet för 4–6 åringar, fortsätter Mandy.
Tog guld och silver i VM 2006
Tim McQuay är med i det lag som representerade Amerika på Världsmästerskapen i Aachen i höst.
– Det är en ära att få vara med i Amerikas lag, förklarar Tim stolt. Jag och Craig Schmersal var med förra gången också och vi blev behandlade som kungar i Italien. En kille därifrån var hos mig och red ett år och han tog hand om oss så fint när vi var där.
– Både pappa och min man Tom McCutcheon var med tidigare. Reiningen har blivit så mycket större och arenan var packad med folk. Det var väldigt roligt, berättar Mandy.
Genom en kvalificeringstävling i Kentucky bestämdes vilka som fick åka. Nummer ett till fyra blev direktuttagna. Det gick mycket bra för Tim på VM. Tillsammans med sitt lag tog han VM-guld och individuellt blev han knappt slagen av Duane Latimer, Canada. Medaljer som nog kommer att finnas bland de där speciella från en lång och framgångsrik karriär.
– Jag har haft turen att få så många fina reininghästar, många speciella på sitt eget vis. En stor dag var förstås när jag vann Futurityt 1988. Debbi mötte mig i gaten, hon grät och jag grät.
När vi frågar vad han anser sin största framgång inflikar dottern Mandy snabbt ”– Mig förstås”, och de båda skrattar gott. Mandy är parets enda barn.
Mandy McQuay dubbel Futurityvinnare
Mandy McCutcheon är 31 år och hon har gift in sig i en annan känd reiningfamilj. Hennes man är Tom McCutcheon och tillsammans med sina två barn bor de 20 minuter från McQuays ranch. Mandy har tävlat både hoppning och reining framgångsrikt. 2001 vann hon NRHA Non Pro Futurity med hingsten Dun Gotta Gun. Förra året vann NRHA Non Pro Futurity på Rawhides Banjoe.
– Jag har väl tävlat 26 år ungefär, skrattar hon. Jag minns inte när jag lärde mig rida, minns bara att jag red. Barnbarnen blir kanske nästa generetion reiners, men Mandy berättar att ännu finns inte så mycket tid för ridning för lille Cane 6 år, han spelar baseboll, basket och fotboll.
Att tävla framgångsrikt och ta hand om två barn och en familj är inte det lättaste men Mandy förklarar att hon har god hjälp.
– Jag har alltid någon som hjälper till med barnen så att jag kan ta med dem till tävlingarna.
Hela familjen inblandad
Familjen är alla inblandade i företaget. Tim har fulla dagars arbete med uppfödningen, tränadet och tävlandet. Frun Coleen hjälper till med marknadsföring och man har en sekreterare anställd för allt pappersarbete. Tims pappa finns också med som en allt i allo. Coleen åker ofta iväg på tävlingar för att visa hästar (hon var iväg med 10 hästar när vi var på besök). Hon är en auktoritet inom hoppning, liksom dottern Mandy.
– Coleen är organisatören. Hon ser till att allt flyter på, jag är ingen bra organisatör. Det tar oss alla för att det ska fungera, förklarar Tim.
– Vi har alltid något på gång. Vi åker på väldigt mycket tävlingar också nu jämfört med 5 år sedan.
–Det är helt galet, säger Mandy, i höst har vi Världsmästerskapen i Aachen, sedan Las Vegas, sedan åker vi till Mallorca sedan Congress, sedan Arizona sedan har vi vår Legacy Sale, sedan Forth Worth Futurityt och sedan stora Futurityt. Helt galet schema, skrattar de båda.
– Tur att vi har barnvakten med, säger morfar Tim.
Det är Tom McCutcheons lillasyster som är barnvakt.
– Men jag måste ge Mandy och Coleen credit, de gör allt detta möjligt, förklarar Tim. Man måste ha folk runikring en som stöttar och tar hand om markarbetet.
– Jag övervakar bara avelsverksamheten och är till avelsstallet ett par dagar i veckan. Vår veterinär betyder mycket för verksamheten och jag litar fullständigt på honom. Vi har haft samma veterinär sedan vi kom hit för sjutton år sedan. Att hålla hästarna friska och krya är en mycket viktig del av företaget. Saker och ting utvecklas hela tiden. Vi har investerat 20-25 000 dollar sista året på att hålla djuren i bra kondition. Bland annat har vi köpt en appartur som med elektrisk inpuls stimulrera blodflödet.
– Jag använde den på den häst jag vann Futurityt på förra året, berättar Mandy entusiastiskt. Före kändes han lite stel men när jag började använda den kände jag verkligen vilken skillad det blev, förklarar hon.
Ett måste att vara öppen för intryck
Det kan vara känsligt att höra att man måste förbättra något i sin ridning… men nödvändigt, förklarar Tim.
– Reiningen har varit hela mitt liv och ibland driver det min fru till vansinne. ”Du bara rider hela tiden” säger hon, men hon är där vid varje stor tävling för att stötta mig. Hon är min tuffaste kritiker också… Scott McCutcheon sa härom dan att ”jag vet att din fru gör dig arg ibland, men hon kommer inte och klappar om dig för att säga hur bra du var, hon säger som det är!”.
– Jag ser samma sak hos min man Tom, berättar Mandy. –När jag påpekar någonting för honom så muttrar han, men ett par dagar senare kan jag se att han ändrat på det när ingen tittar.
– Vill man fortsätta vara på topp måste man vara öppensinnad, förklarar Tim. Man kan inte utesluta omvärlden. Genom hela karriärern har jag gått till Scott McCutheon, DellHendrics, Tom McCutheon eller andra för att få hjälp och feedback på problem jag haft.
– I tisdags var Bob Loomis och Craig Schmersal hos oss. Vi red tillsammans och bytte hästar. Ömsesidigt utbyte är viktigt och ger en möjlighet att ständigt utvecklas. En sak som gör reiningindustrin bättre än många andra, är att vi som rider vet hur svårt det är att få en riktigt, riktigt bra runda. Att man bara kan få till den om hästen är på humör, tiden är rätt och allt sitter som det ska. Hästtränarna inom reiningen – det är en stor familj och man hjälps åt.
Tim kan inte nog understryka hur viktig hans familj är i arbetet.
– Tillsammans i familjen är vi ett team! Utan en bra marksupport fungerar det inte. Man måste ha folk som kan ge en andra åsikt på ridningen och hästen. Ibland vet man inte om saker är bra, det kan kännas bra men se sämre ut och vise versa.
Att Mandy har gått i sin fars fotspår och blivit framgångsrik på tävlingaarenan ger hon till största delen sin far äran för.
– Han tränar hästarna och ger mig bra hästar, det har betytt framgång för mig, förklarar Mandy . Jag tränar förstås även en del med min man, men det fungerar bättre hos pappa tycker jag. Jag vet precis hur hästarna som han tränat fungerar så det är bara att sitta upp.
– Pappa växte upp med hästar och har en alldeles speciell talang för att träna hästar. En del har talang för basket, men han har för hästar.
Mandy förklarar vad hon tror är hemligheten bakom hur hennes far har kunnat ligga på topp under så många år…
– Han förändras med industrin. Med alla unga stjärnskott som kommer upp så måste man utvecklas, det är så många fler bra tränare nu än förut. Uppfödningen blir också bättre och bättre, man måste vara känslig för de förändringar som sker, i domarnas bedömning på tävlingar och vad som är gångbart. Det är svårt att vara på toppen hela tiden.
– Men jag har haft väldigt tur också, förklarar Tim. Och jag är mycket tacksam för vad Gud gett mig!
Läs mer på: www.mcquaystables.com
Jerry Kimmel
En av hästägarna och kunderna i Tim McQuays stall heter Jerry Kimmel. Jerry är ägare till den häst som Mandy McQuay vann Futurityt på och till Mister Nicadual – hästen som Tim McQuay vann lagguld och individuellt silver på i VM nu i höst.
Jerry började själv rida reining som 63-åring. Men han var ingen novis på tävlingsarenan. Tidigare har han tävlat western pleasure med framgång på amatörnivå.
– Jag tittade alltid på reining och tyckte det såg kul ut. Så köpte jag en märr efter Hollywood Dun It för att börja träna lite utan att tävla. Sen köpte jag en till Dun It mare och sedan en valack som jag red ett par år. Mandys son rider honom nu.
– Sedan köpte jag Dun Gotta Gun. Jag red honom ett år och sen kom han hit så att Tim fick tävla honom. Tim vann flera större tävlingar med honom och efter det fick han gå in i avelsprogrammet.
Jerry utlovar nu generöst en miljon dollar till den Dun Gotta Gun-avkomma som vinner final på Futurityt eller Derbyt. Något som garanterar spekulanter på unghästarna och många ston till hingsten.
– Sedan köpte jag fler hästar bland annat Mister Nicadual. Tim hittade honom åt mig och han tävlar honom. Det är roligt att se dem och det har gått väldigt bra för dem!
Jerry har fortfarande kvar sina pleasurehästar, de står på träning hos en av de mest kända tränarna inom den disciplinen, Cleve Wells.
– Jag hade två riktigt bra märrar. En av dem, Zippos Embonisie, var world Champion fyra gånger, så jag avlar på dem och tar deras föl till Cleve som rider, tävlar och säljer dem.
Jerry har alla sina reininghästar hos McQuays och hemma på sin egen ranch där han har cirka femtio hästar. – Men jag kommer hit 2-3 dagar varje vecka för att rida och få lite input från Tim. Jag slutade rida pleasure när jag började med reining, det är för svårt att satsa på båda delarna, menar Jerry som rider i non proklasserna.
Jerry har även sina hingstar hos McQuay och han berättar att de är goda vänner även privat.
– Tim är en av de bästa reiningryttarna i industrin och han är dessutom en bra lärare och person. – Hårt arbete gjorde honom framgångsrik. Han rider hela tiden. Jag vet många tränare som har andra killar som rider deras hästar, men han är uppe tidigt på morgonen och jobbar hårt hela dagen för att vara där han är idag, berättar Jerry Kimmel.[/protected][/private]
