Träning, tävling och avel för Frida Rohlin

^{teaxt och foto: åsa wikberg}

Redan på järnåldern fanns det bebyggelse i Hälsingeorten Bollnäs, men det var först 1851 när den svensk-amerikanske handelsmannen Georg Henric Collini köpte ett större landområde intill kyrkan som staden Bollnäs började ta form. Strax utanför staden hittar vi en annan ”amerikanare”. Här bor den välkända quarterhingsten Docs Leaguer, en av få hingstar i Sverige inriktad mot pleasure- och hunteravel.

Vi har passerat en rad fina gamla hälsingegårdar på vägen till Frida och Jon. Vi svänger av asfaltvägen och kryssar bland byvägarna innan vi kör upp för en backe mot skogen och så är vi framme.

För Hälsingebor som är westernintresserade är Frida Rohlin ett känt namn, men hur kom det sig att en av Europas mest välmeriterade hingstar hamnade här?

Vi slår oss ner vid köksbordet och Frida berättar hur det hela började.

Travare till performance

– Jag började rida western med min gamla nordistravare, Kostarika, som faktiskt gick bort i veckan, 25 år gammal. Den hästen gick på trav samtidigt så han stod ju på ganska ordentligt. Han var en sån som sprang med huvudet i luften och var allmänt jättepå och okoncentrerad. Men så kom jag i kontakt med Lasse Åström och Regina Schönborg och fick möjlighet att börja träna för dem. Vi tränade ridning i allmänhet och trail, vilket gjorde att hästen blev mycket lugnare och mer hörsam. Mitt mål var att kunna rida utan bett på den tiden och det lyckades jag med.

Så småningom väcktes intresset för att börja tävla i western och Frida började se sig om efter en häst som var med lämpad för det hon ville utveckla sig i.

– Då var jag tjugo år och fick tag i en valack efter Hints Impression, TG Poco Mike, Poco. Vi tävlade både WRAS och AQHA. Han var inriden när jag köpte honom, men vi fick fortsätta att utbilda oss tillsammans och jag lärde mig att rida ihop en häst ordentligt, han var nämligen ganska framtung från början.

– Han hade pålagringar i benen, vilket jag visste då jag köpte honom, annars hade jag aldrig haft råd att köpa honom då, skrattar Frida.

– Men vi höll igång hela tiden så han höll sig fräsch.

Ett par år senare köpte Frida nästa häst och hon åkte ända till Holland för att lägga beslag på Radical Regal, som var just det hon var ute efter för att kunna utveckla sig i de ridgrenar hon tyckte var roligast.

Radical Regal är efter Just A Tad Rad (AQHA World Champion i Senior Western Pleasure), en valack som hon fortfarande har kvar.

– När jag köpt honom hade jag tyvärr inte riktigt samma tid att hålla igång Poco. När jag inte hann rida honom varje dag så blev han dålig och jag fick tyvärr ta bort honom 2010, berättar Frida.

Träning och tävling

Det har blivit mycket träning och många tävlingar sedan dess, främst i trial, pleasure och hunter, men Frida tycker faktiskt att själva träningen är det som är roligast och hon är en flitig deltagare på olika clinics, speciellt när inbjudna utländska topptränare erbjuds.

– Man utvecklas så mycket av det och just att utveckla sin egen ridning är väldigt roligt.

Hur håller man igång en pleasure/hunter häst om man bor på landet då? Ja, hemmavid rider Frida mest i skogen, men för träning blir det hästtransport till närmaste ridhus eller ridbana.

– Vi har mycket ridvägar upp i skogen, men här börjar bli så mycket varg och björn, så man vågar sig knappt ut snart, berättar Frida.

 

Hingsten

Som du kanske förstått var det inte en slump att en av Europas mest meriterade hingstar, Docs Leauger, hamnade här i Rabo, utanför Bollnäs. Hingsten var under lång tid familjen Kümmerlings flaggskepp och såldes sedermera till England. För tre år sedan fick Frida nys om att han var till salu igen.

– Jag hade tagit fryst semin från utlandet tidigare, men stoet tog sig inte. Så då stod man där, 30000 fattigare och inget föl. Det var surt. Då beslutade jag mig för att det fick bära eller brista och köpte Docs Leaguer. För min egen del är det ett bättre alternativ än att åka runt och seminera, menar Frida, som för övrigt också är utbildad seminassistent.

– Hingsten är, trots sina 21 år, fortfarande fräsch. Han är lugn och trevlig och han får gå på lösdriften tillsammans med sitt sto och föl, berättar Frida som hittills hunnit ta två egna föl efter honom.

– Det finns bara en handfull performancehingstar i Sverige som är avlade för pleasure och hunterklasser, förklarar Frida som har haft ett tiotal utomstående betäckningar på hingsten redan.

– Det är inte jättemycket, men de senaste åren har det varit lite stiltje på avelssidan generellt, inte bara inom western, och även svårt att sälja unghästar. Fast det verkar ha vänt nu.

Att Docs Leaguer var ett frestande alternativ kan man förstå när man ser på hingstens meriter:

• Över $22000 intjänade pengar från AQHA incentive fund

• 78 International High Point Titlar (i alla divisioner)

• 66 World Show Qualifiers (i alla divisioner)

• 29 ROM’s (i alla divisioner), 2 Superiors & 2 AQHA Champion

• 8 European Champions (i alla divisioner)

• Över 1,180 AQHA Points In Halter, Western Pleasure, Trail, Western Riding, Horsemanship, Showmanship, Hunter Under Saddle och Hunt Seat Equitation. I år kommer han dock att stå hos familjen Berndtsson på Kungsvikstorp under betäckningssäsongen.

Hemmavid

Frida arbetar till vardags som operatör på ett stort pappersbruk. När vi besöker henne har hon varit sjukskriven ett tag och fått anledning att börja fundera över vad hon egentligen vill med framtiden.

– En stor dröm är att bygga ridhus och starta egen ridverksamhet. Jag har känt att behovet har funnits runt omkring och har hållit i lektioner på de lokala ridklubbarna de senaste åren. Det finns inte så många tränare eller instruktörer här runtomkring, den enda vi egentligen haft är Regina, förklarar Frida.

Närheten till en större ort, många hästintresserade och framför allt ett stort sug för att lära sig westernridning gör att Frida tror det finns underlag för att utveckla sitt företag, FIRE Western ytterligare.

– Det är en sådan sak som jag tänkt på väldigt länge. Vi har ju också den fördelen att vi här har möjlighet att hålla nere fasta kostnader genom att hålla hästar på lösdrift. Våra går på lösdrift året om och håller sig friska och krya. Det är aldrig ett svullet ben och hästarna är alltid lugna och trevliga när de ska ridas, förklarar Frida.

Ingen ridkille… än

Gården, eller rättare sagt lantbruket har även eget foder, vilket är ett stort plus för hästverksamheter samt ytterligare en tillgång:

– Vi har faktiskt boskap här på gården om vi skulle erbjuda boskapsclinics också i en framtid, filosoferar Frida.

Sambon Jon, som driver jordbruket, verkar inte lika övertygad att ungdjuren av köttras bäst motioneras av entusiastiska kosseryttare.

– Jag har försökt få honom att börja rida, men det har inte gått så bra, förklarar Frida. En gång erbjöd jag att städa hela huset om han blev med ut, men det var det inte riktigt värt, skrattar hon.

– Men vänta nu, ropar Jon inifrån vardagsrummet.

–Jag har ju erbjudit mig att lära mig rida om vi åker på ridsafari till Krügerparken i Afrika! Men då var det inte aktuellt, för Frida är så rädd för vaccinsprutorna man måste ta, berättar han och de skrattar gott båda två.

Frida var för första gången på en koclinic i somras, det var på John Moores Ride Camp.

– Det kändes som en trygg person att ha med sig när man testar för första gången. Jag tänkte innan att det där är väl inget för mig, men det var jätteroligt. Jag har ju bara ridit lugnt och städat i pleasure och trail, men jäklars vilken känsla det var att rida på kor och vilket samspel man har med hästen som man kanske inte tänker på annars. Han hade ju världens cow sense och var stentuff, det var en ny sida jag inte sett tidigare.

– Men jag föser ju aldrig kor hemma, dem visslar vi på, skrattar Frida.

Man kan ana att det kanske är förändring i sikte…

 

Jordbruket

Gården har drygt 80-130 kor inklusive kalvar, varierande efter årstid. Köttet, som är ekologiskt och kravmärkt, säljs till det lokala slakteriet Hälsingestintan. Paret framhåller hur viktigt man tycker det är med en etisk djurhållning och att djuren har det så bra som möjligt hos dem fram till slakt. Jon berättar också att köttpriserna stigit kraftigt senaste året då det är stor efterfrågan på ekologiskt svenskt kvalitetskött.

– Jag har ju inte arbetat med kossorna så mycket, berättar Frida, men jag märke på ko-kursen att man ändå är skapligt bra på att läsa dem bara för att man hanterat dem en del.

Vi lämnar det performanceinriktade jordbruket utanför Bollnäs och åker vidare mot redaktionen i Värmland. Kanske får vi anledning att återkomma i framtiden till ett Hälsinglands Westerncenter.