Ur en annan synvinkel

Maria Karlsson är dövblind sedan födseln. Ett oöverstigligt handikapp skulle många tycka. Men det är inget som inte hindrar Maria från att utveckla sitt stora intresse – westernridningen.

LR 3/2009
Text och foto: Lena Holmgren

[private]

I början av februari landade ett lite annorlunda mail i Lucky Riders inkorg.
”Hej, jag heter Maria Karlsson. Jag vill vara med i tidningen Lucky Rider”.
Redan de två inledande meningarna avslöjade en viljestark avsändare. Men det var framför allt de fortsatta raderna som förstärkte detta första intryck och som gjorde brevet extra intressant. ”Jag är döv och gravt synskadad och ska på western- ridläger på Jultorp Ranch helgen den 6-8 mars”.
Efter att ha läst hela mailet poppade många frågor upp i huvudet, stora som små. Om jag inte kunde höra och knappt kunde se, skulle jag våga rida då? Hur skulle jag kommunicera med min omgivning? Över huvud taget, hur skulle mitt liv se ut? Hur skulle jag komma upp på morgonen utan att höra väckarklockan? Hur skulle jag veta om någon i min närhet var arg, ledsen eller glad?
Svaret på de flesta av mina aningslösa frågor får jag under en berikande och rolig dag på Jultorp Ranch, utanför Herrljunga, den 7 mars. Hit har Maria Karlsson, tillsammans med åtta vänner från Dövblind Ungdom, kommit för att prova på westernridning. Maria är den i gruppen som har mest ridvana, de flesta är nybörjare. När Lucky Rider anländer har deltagarna precis haft en teorilektion om hästens tänder, signaler och bettets inverkan. Nu kommer de ut från stallet med var sin nysadlad häst. Assistenter och tolkar finns nära till hands. När situationen kräver ska de fungera som ryttarnas ”ögon” och ”öron”.

Teckenspråk på Jultorp Ranch

Att kallas dövblind betyder inte att man måste vara helt döv och blind, man kan ha rester av de båda sinnena kvar. Maria Karlsson är 31 år, döv och synskadad sedan födseln. Hon kan se lite grann, på långt håll under ljusa förhållanden och riktigt nära i ett visst, begränsat synfält. Hennes ögon söker sig snett neråt höger. Det är här Maria bäst kan avläsa det visuella teckenspråket. Skulle det någon gång bli svårtolkat använder hon en taktil metod, ett beröringsspråk där tecken överförs från hand till hand.
Vid hennes sida står varma och mjuka quartervalacken Tuff Scorpion. Han är Marias utvalda kompanjon den här helgen. Tuffy kommer från USA och kan stoltsera med ranchens dyraste stamtavla. Jultorp Ranch är välkänt för många hästintresserade. Ägarna Lollo och Eva Nilsson har arrangerat otaliga ridkurser sedan verksamhetens start för snart femton år sedan. Men aldrig tidigare har de haft kurs för människor med funktionshinder.
–Det här ska verkligen bli en spännande utmaning, säger Lollo innan han återgår till ekipagen på stallplanen för att säkerställa att allt är som det ska.

Samma möjligheter

Vädret har precis övergått från duggregn till lätt snöfall. Karavanen pudras vit på vägen till ridhuset, men snöflingorna smälter bort lika fort som de landar. Vi passerar ranchens westerninspirerade salooner, hotell och restaurang. Med uttrycksfulla mun- och handrörelser, helt obegripliga för en novis, tecknar tolkarna hur omgivning och miljö ser ut.
Eleverna kommer från olika håll i landet. Maria är från Örebro. Hon älskar hästar och westernridning och har längtat innerligt efter detta tillfälle. Men det hela höll på att gå i stöpet. Liksom sina kamrater hade Maria i god tid bokat en tolk inför ridhelgen. Dövblinda ska ha samma möjligheter som andra människor att göra saker och alla landsting är skyldiga att ordna tolktjänst när så önskas. Tjänsten beställs gratis via en tolkningscentral. Denna central avgör vilka ärenden som ska beviljas. Tyvärr fick Maria avslag i sista stund. Fritidsaktiviteter prioriteras ganska lågt och man ansåg att det inte fanns ekonomi för detta. Som tur var kunde en av Marias assistenter ställa upp i stället. Men Yvonne, som hon heter, är själv gravt hörselskadad och måste i sin tur förlita sig på teckenspråk från de andra tolkarna.

Avancerar snabbt

På plats i ridhuset blir det först en stunds introduktion i westernridningens grunder. Medan instruktör Lotta demonstrerar från hästryggen pratar Lollo i lugn samtalstakt om vikthjälper och sits. Samtidigt förmedlar tolkarna informationen till eleverna. Tänk att betydelsen av alla dessa ord går att forma med händerna. Det är fascinerande!
Tuffy står snällt och beskedligt strax bakom sin koncentrerade ryttare. Han verkar fundera lite över alla viftande händer. Plötsligt tar han ett kliv framåt, lyfter huvudet och placerar spontant mulen vid Marias kind. ”Hej kompis, det här fixar vi lätt som en plätt”, ser det ut som han vill säga.
Snart sitter alla ryttare i sadeln. Lite trevande börjar de rida runt i manegen. Men det dröjer inte länge förrän var och en börjar avancera. Glada leenden spricker upp i ansiktet på dem nybörjare som plötsligt får sina hästar att svänga dit de vill. Maria har haft egen häst och ridit dressyr under flera år. Det syns. Sitsen är bra och hjälperna fina. Hon är ambitiös, noga och vetgirig. Nu är det westernridning som gäller och Maria vill lära sig allt hon bara kan. Fokuserad känner hon av hur Tuffy reagerar på hennes signaler. Snabbt hittar Maria samband. Vid minsta tveksamhet gör hon halt varpå en tolk snart dyker upp för att, via Lollo eller Lotta, förklara hur hon ska jobba vidare.
De sex tolkarna gör ett beundransvärt arbete under lektionens gång. Några av dem har ingen erfarenhet av ridning men återger ändå, av resultatet att döma, instruktionerna till eleverna på ett pedagogiskt och lättfattligt sätt. När förmiddagens lektion är slut har samtliga ryttare ridit utan ledare och gjort saker som jag, fördomsfullt nog, aldrig trodde att de skulle klara av med sin begränsade syn och hörsel.

Helt makalösa!

En välkommen och smakfull lunch serveras inne i den lilla saloonen som är inredd med varma färger och på klassiskt westernmanér. Lollos fru Eva har dukat ett bord där både elever, assistenter och tolkar får plats. Stämnigen är positiv och glad. En aktiv dialog, mest baserad på handtecken, går som en röd tråd genom sällskapet. Då och då rungar härligt, smittande skrattsalvor av. Lollo sluter upp vid gruppen. Det går inte att ta miste på hur nöjd han är efter den första ridlektionen.
–Det här har verkligen gått över förväntan. Ni är helt makalösa! Faktum är att ni har ridit minst lika bra som seende och hörande människor med samma förkunskaper, om inte bättre. När man rider är känseln det viktigaste sinnet i kommunikationen med hästen. Jag vet att mina hästar är lugna och trygga men det har varit en upplevelse att se på vilket sätt de har lyssnat på er, säger han och ser nästan lite rörd ut bakom glasögonen.
En av eleverna i sällskapet inflikar: ”Jag kunde känna små signaler från min häst när en annan häst närmade sig”.

Från galopp till Linedance

Under eftermiddagen ökar Lollo och Lotta svårighetsgraden inne i manegen och när detta tvåtimmarspass är över så har samtliga ryttare galopperat på egen hand. Fanny, som tidigare gått på ridskola men aldrig fått rida själv, ylar av lycka när hennes vita arab går över i den ljuvliga gångarten fylld av frihetskänsla. Under tyst och ömsesidig dialog kämpar Maria envist vidare på sin Tuffy. De gör galoppfattningar, stoppar, skänkelvikningar med mera. Lollo visar även hur den långsamma och bekväma traven, jogg, ska gå tillväga. När något lyckas extra bra förvandlas Marias ganska allvarsamma min till ett stort leende och hon sträcker segervisst upp armarna i luften. På hennes blå jacka står det Krafft. Här på tyget gör loggan reklam för så mycket mer än bara foder.
Lördagens ridövningar har gått som en dans. Och på tal om dans, efter en utsökt middag väntar nästa utmaning inne på den spektakulära saloonen Bucking Barrel. Det står Linedance på programmet! Strålkastare lyser upp det väl tilltagna dansgolvet som kantas av en åtta meter lång bardisk. Lollo sätter fart på benen. Utförligt visar han stegkombinationer som ”grapevine”, ”shuffle”, ”hitch” och ”hook”. Snart ljuder härliga country-rytmer från den kraftfulla musikanläggningen. Musiken överröstar stampen från klackar och strumpförsedda fötter. Flera av de dövblinda tjejerna klarar även Linedance med bravur. Några känner takten genom vibrationer i golvet. Maria, tjusig i sin svarta cowboyhatt, lägger upp händerna på en av tolkarnas axlar och följer med i varje steg och vändning.

Efterlyser westernkurser

Det är en glad men trött Maria som låter sig intervjuas innan denna innehållsrika dag är till ända. Hon berättar att intresset för den amerikanska westernridningen och kulturen startade redan i tonåren. Men det var framför allt efter en studieresa till USA och Louisana för ett antal år sedan som hon blev riktigt biten. En cowboy, Bobby, bjöd då hem Maria till sin ranch. Här fick hon prova en av hans painthästar ”Love”. Väl hemma igen ville hon inte rida ”vanligt” mer.
– Jag lånade en westernsadel och introducerade mitt amerikanska varmblod, Flirth Camaro, i westernridning. Vi övade och övade. Nog kom vi en bit på väg men tyvärr var han gammal och 2006 blev jag tvungen att ta bort honom. Flirth Camaro ägde jag i sju år och nu hoppas jag kunna köpa en ny häst framöver, säger hon.
Maria har en femårig hästvårdarutbildning i bagaget. Hon bor i lägenhet och har en pojkvän. Han både ser och hör, har ridit i fyra år och håller på att lära sig teckenspråk. Hunden Barry är en riktig kompis och följer med på långa promenader varje dag. Som prenumerant på Lucky Rider håller sig Maria ajour med vad som händer i den svenska westernvärlden. Med synhjälpmedel och en skärm som förstorar text och bild kan hon ta del av det mesta materialet.
– Jag har stora visioner och vill vara med i tidningen för att visa svenska folket att vi dövblinda också kan rida, att vi vågar och har mod till det. Att det ger oss så mycket glädje. Jag skulle verkligen önska att det fanns westernridningskurser för dövblinda, säger Maria som helst vill utvecklas inom Reining och Trail.

Resurs för självständighet

Det är lätt att skapa förutfattade meningar om det som är främmande. Timmarna tillsammans med Maria och hennes vänner har bevisat att funktionsnedsättningar inte behöver vara ett hinder. Allt handlar om kommunikation. Det är när den uteblir som det uppstår problem. Här kan samhället förstås bli en bromskloss. Assistenter och tolkar spelar en avgörande roll för de dövblindas möjligheter till ett produktivt, spännande och självständigt liv. Johanna Svensson har arbetat som tolk i tjugosex år och ser det som sitt kall. Hon berättar att det ingår i hennes uppgift att vara så objektiv och neutral som möjligt. Tolken ska vara som en extern kroppsdel till brukaren och fungera som ett språk.
– Maria blev inte tilldelad någon tolk från sitt landsting den här helgen. Vi tolkar som är här har valt att hjälpa henne ändå. Men egentligen ska vi inte det. Om inte hennes landsting har löst uppgiften ska inte vi gå in och lösa den åt dem. Det här är ett dilemma, inte minst känslomässigt, som vi ställs ganska ofta inför, menar Johanna och tillägger också att hästuppdrag är lite speciellt och att många tolkar inte åtar sig detta. Orsaken till det beror ofta på allergi och rädsla för hästar.

Nio poäng av tio

Lollo och Eva Nilsson på Jultorp Ranch får högt betyg. Bara halva kursen är avklarad men Johanna ger ändå nio poäng av tio.
– Det är en perfekt anläggning som passar den här typen av verksamhet. Ypperliga lokaler, bra mat och logi, bra instruktörer och snälla hästar. Det man ska tänka på till nästa gång är att saker som ska beskrivas taktilt, t ex bett, är bra om de dövblinda får känna på först, innan det beskrivs.
Lollo själv är mer än positiv till sina nyvunna erfarenheter.
– Vi var så spända på hur det här skulle fungera. Men det har slagit väldigt väl ut och jag hoppas att detta kan bli ett nytt nätverk för oss. Blir det bra vill vi lära oss så mycket vi kan och bli duktiga på det.

Vill komma tillbaka

På söndagsmorgonen, efter en bastant frukost, är det dags för mig att ta farväl. Maria och hennes kompisar har haft en ingående lektion i hantering av westernsadeln och återigen står de uppställda på stallplanen, redo för en ny ridlektion.
– Det här är så kul och Tuffy är en härlig häst, lyhörd och mjuk. Jag vill komma tillbaka till Jultorp Ranch, säger en lyrisk Maria.
Det börjar snöa igen. Stora, täta flingor singlar ner från skyn och gör omgivningen referensfattig. Jag får en liten indikation, men bara liten, på hur det är att inte se. Maria fattar tag i sin assistent med ena handen. Den andra håller ett fast grepp om Tuffys tyglar. Innan de går iväg till ridhuset avslöjar Maria att hon vill köpa en häst med Tuffys egenskaper och inte nog med det. I framtiden vill hon starta en liten ranch i närheten av Örebro där hon bor.
Jag tvivlar inte på det. Maria är en tjej som verkar veta vad hon vill.

Info: www.sindy.se samt www.fsdb.org

[/private]