Vaquero Fiesta

Manen fladdrar i vinden, damm rivs upp och faller sakta till marken av ett myller av klövar. De spanska, silverprydda sporrarna glimmar i takt med det rytmiska pinglandet från dess jingle bobs. Buckaroon rasslar ut sin 70 fots reata i råhud, svänger den över huvudet ett par tre varv innan den viner genom luften i en vacker båge, roterar ett kvarts varv och fångar den intet ont anande kalven. Jag har fått förmånen att vara med och tävla på Vaquero Fiesta.

 Text och foto: Martin Langels & Annelie Larsson, 4corners.se

  I månadsskiftet juli/augusti styrde jag och familjen kosan mot Alturas i norra kalifornien. Skälet till vår resa var den andra upplagan av tillställningen Vaquero Fiesta. En ranchhäst och ropingtävling med sina rötter i den Kaliforniska Vaquero-traditionen.

Värd för evenemanget var våra bekanta Richard och Nancy Caldwell och tillsammans med våra vänner Jeremy och Brandie Dunn gjorde vi den dryga 95 mil långa resan från deras Broken Arrow Ranch utanför Tehachapi till Alturas. På resan transporterade vi dessutom tre hästar, två hundar och fyra barn med en Dodge pickup som definitivt sett bättre dagar. En i och för sig otroligt vacker färd norrut längs den vindlande route 395, avbröts dock med ideliga stopp för punktering, överhettning eller allmänt slagsmål mellan barn, hundar eller bådadera. Efter att ha övernattat hos vänner i Gardnerville strax utanför Carson City, Nevada fortsätter vi vår färd som så småningom övergår i ett om möjligt vackrare landskap. Efter vad som känns som en evighet svänger vi till sist in vid stallarna på Masten-Ramsey Memorial Showgrounds i Alturas. Vi lastar av hästar och barn och börjar slå upp Jeremy och Brandies läger. Själv tar jag och familjen in på det lilla Wagonwheel Motel strax bredvid arenan då vi saknar allt vad campingutrustning heter.

Koll på läget

Efter installation träffar vi åter våra vänner och beger oss på en gemensam tur runt omgivningarna och då särskilt tävlingsområdet. Vi träffar på mängder av bekanta ansikten från denna lilla sammansvetsade värld av moderna vaqueros och buckaroos. Helt plötsligt öppnas trailerdörren närmast Jeremy´s och ut kliver råhudsflätare extraordinär, Bill Black. Bill är nog tillsammans med Doug Brown och någon till, en av de främsta hantverkare och artister inom detta gebit. Jag presenterar mig och Jeremy och det visar sig att han har full koll på vilka vi är. Lilla jag, en främmande fågel bland dessa urinvånare i en liten håla få hört namnet på i norra Kalifornien, blir igenkänd av en av mina stora idoler. Bill har tydligen stenkoll på vilka som äger och brukar bosaler, romaltyglar och annat han tillverkat. Jeremy tar snabbt mod till sig och räcker fram sin egenflätade råhudsbosal. Ett nickande godkännande av mästaren samt en lång diskussion om bruket av olika cores och materialval innan vi glatt traskar vidare. Allt fler anländer till stallområdet. Det sjuder av liv bland husbilar och hästtransporter. På andra sidan arenan slås utställnings- och försäljningsbås upp i långa rader. Hundar skäller, hattklädda barn beväpnade med lasso terroriserar sin omgivning och mängder med hästar leds omkring eller rids mellan arena och stallar.

Fond stödjer utsatta

Vi insuper atmosfären en stund med en kall öl sittandes på Jeremys pickup flak, fingrande på våra reatas. Det sägs inte mycket men jag känner mig oerhört tacksam att få dela denna upplevelse med våra vänner och framför allt min familj. Till slut samlar vi trupperna och styr kosan till välkomstmottagningen på den baskiske restaurangen The Brass Rail. Richard och Nancy Caldwell välkomnar oss alla hjärtligt och under middagen redogör han för alla förhållningsregler under de kommande två tävlingsdagarna. Det framgår med all önskvärd tydlighet hur varmt om hjärtat vaquero- och buckarootraditionen ligger honom. Samtidigt låter Richard alla deltagare förstå att evenemanget och tävlingen är deras. Tankar och önskemål från de tävlande tas gladeligen emot, allt för att göra evenemanget bättre. Samtliga startavgifter och inkomster från försäljning av lotter med mera går oavkortat tillbaka till de tävlande i någon form. En fond har också satts upp vars uppgift är att stödja ranch- och cowboyfamiljer som drabbats av olycks- eller sjukdomsfall.

Efter en utsökt afton i trevligt sällskap gör vi kväll och familjen packar in sig på motellet.

Vaquero Fiesta

Det blir en tidig morgon då jag, Jeremy och Brandie skall ställa upp i en lagropingtävling med första start 9.00.

Vaquero Fiesta är något så originellt som en reata roping och stockhorse tävling i världsklass, anpassad för den arbetande cowboyen med familj. Humana prislappar råder på det mesta och en uppsjö donerade priser till de tävlande. Allt för att en vanlig familj utan nämnvärd inkomst skall kunna deltaga. En totalt prestigelös atmosfär råder också bland de aktiva och deras familjer. Det skojas friskt och lagtävlingarna, tre till antalet, består av både kända och okända ansikten.

De grenar det tävlas i under helgen är stockhorseklasserna bridle, two rein och hackamore, lagtävlingarna Open progressive och Intermediate progressive loop reata roping samt cut och rope. Stockhorseklasserna är ganska lika en normal Cowhorseklass med ett par undantag. Efter utfört reinwork, boxing och fencework skall djuret fångas med reata och läggas till marken av den ensamme utövaren. Det måste dessutom ske med hänsyn taget till djuret ifråga. Alltså inga häftiga ryck för att få kalven till marken utan lugnt och metodiskt med ett minimum av stress. Pluspoäng ges också med hänsyn till stil och svårighetsgrad på reatakastet. Tremannagrenen cut och rope är just vad det låter som, varje deltagare gör först en cut i 2.5 minuter för att sedan gemensamt fånga kalven och lägga den till marken inom ett förutbestämt område. En deltagare fångar kalven runt nacken med sin reata, nästa man tar bakbenen och den tredje frambenen. När djuret är nedlagt skall en man sitta av och placera om reataöglorna runt fram- respektive bakbenen samt avlägsna reatan runt nacken, precis som en brandingsituation hemma på ranchen. Först därefter är laget klart. Gemensamt i alla grenar denna helg är att stilpoäng ges för svårighetsgrad på kast, omtanke om kalvarna och allmän horse och stockmanship. Utför du en handling som exempelvis att släppa din reata för att undvika en olycka, premieras du för din stockmanship och rådighet.

Progressive loop

I de bägge lagropinggrenarna Intermediate samt Open progressive loop, gäller också tremannalag med två respektive tre go arounds. Djuret skall fångas runt huvudet, drivas ur hjorden till ett förutbestämt område och där fångas runt bakbenen. Om man lyckats med en figure 8, dvs fånga även frambenen i den första öglan runt huvudet, fångas bara bakbenen av deltagare nummer två och djuret läggs till marken. Om inte, skrider den tredje deltagaren till verket och fångar frambenen och djuret sträcks och fälls. I den första rundan gäller det att fånga en specifik kalv ur hjorden med en houliahan, andra omgången en scoop-loop och tredje, en turnover. Detta gäller alla tre deltagare och deras kast. I alla grenar utom Intermediate klassen är det en råhudsreata som gäller. Vidare måste traditionell utrustning användas dvs ingen annan betsling än hackamore, signalbetten spade eller half breed.

Åldersklasser

Åldersklasserna är också enligt traditionell modell. Hackamore; –för hästar 5 år eller yngre, two rein; – 6 till 7år och bridle; – 7år och äldre. Diskvalificerad blir man för en mängd förseelser, de flesta med hänvisning till hantering av djuren. Några exempel är om man kväver en kalv, lägger an dallys när kalven är fångad ovanför hasen eller inte respekterar hjorden.

Komiskt ekipage

Mycket att tänka på således när jag tidigt på lördagmorgon styr kosan mot stallarna för att iordningställa min lånta fåle! Då jag under sommaren försökt slingra mig ur tävlingen med hänvisning till brist på häst att deltaga med, löstes detta, till mitt förtret, med ett lån av Jeremy och Brandies 7-åriga dotters häst! En Mexikansk mustang av okänt ursprung kallad Chico. Runt 143 cm i strumplästen och med ett yttre påminnande om Don Quixotes Rosinante. Nog så trevlig, men för en man på stolta 191cm, en något stukande upplevelse. Nåväl, med Chico borstad och sadlad styr vi kosan mot arenan för att värma upp. Chico är foglig och kan sitt jobb. Han protesterar visserligen så fort jag tar mina dallys och vill backa upp under uppvärmningen då jag fångar några rejäla telefonstolpar liggande på backen. När trycket från lassot blir för stort, känns mina dryga 90 kilon i framhovarna och han fryser fast i marken.

En ganska komisk bild bjuder jag i alla fall omgivningen och publiken på då vi rider in på arenan med stövelklackarna någon centimeter över backen. Mina små farhågor angående Chico kommer ganska snabbt på skam dock. Den lilla hästen är lättmanövrerad och läser korna som ett proffs. Speakern ropar ut vår första kalv, nr 276. Ett helsvart kritter utan tecken i en hjord av 30 identiska skapelser. Vi delar upp oss och Jeremy vaktar ena flanken och jag den andra. Brandie skickas in i flocken på sin fina hingst Cody på span efter vår kalv. Vi flödar hjorden medsols framför Brandie för att ge henne ett rent skottfält. Den förbenade kalven slinker dock undan kvickt när hon låter sitt lasso vina i dess riktning. Jeremy deltar som en Open ryttare i vårt lag. Två ”greenhorns” och ett proffs i varje intermediate-uppställning. De andra lagen består mest av ropingkungarnas barn eller äkta hälfter och jag känner mig sannerligen ute på djupt vatten. Åter till nr 276. Efter ett antal tappra försök ger Brandie upp och låter mig skrida till verket. Stolt lägger jag till mer rep i min loop och tar beslutsamt sikte på vad jag tror är ”vår” kalv. Jeremy flödar korna perfekt förbi mig och Chico. Hjorden råmar, lukten av boskap, häst och torrt damm fyller sinnet. Jag kan baske mig inte tyda ett enda nummer på djuren. Lapparna är mindre än postitlappar med en typstorlek som i telefonkatalogen! 276 hittar jag definitivt inte i vimlet. Jag svingar sakta mitt rep, Chico blir otålig och jag likaså. Jag bestämmer mig för en kalv och tar sikte, hans nummer började i alla fall på 200 någonting! Två, tre backhand svingar och en houliahan-vridning i handleden och iväg far lassot mot målet en bra bit bort. Mitt i luften hörs Brandie ropa -nej, här är den! Jag stramar upp repet som platt faller till marken, vilket i och för sig var tur då det inte direkt hade blivit ett vinnande kast. Förvirrad försöker jag lokalisera kalven hon pekat ut samtidigt som jag åter kransar upp mitt lasso. Där står den! Till och med jag ser numret hur tydligt som helst. Ett sista knyck i repet för att få hondan att hoppa upp i handen för ett nytt försök. Men den kommer inte. Istället stannar Chico och står blick stilla. Jag ser mig omkring och inser lite förläget att jag just fångat Chicos framben i loopen! Domaren ropar –Time! Och min tävlingsdebut i en reata roping är till ända.

Jag fångade ju i alla fall någonting!

Vaquerob

Heat två

Heat två förlöpte i ungefär samma anda som heat 1 med den skillnaden att jag faktiskt fick iväg ett par hyggliga loops. Turnover’n sitter inte riktigt än, och om det beror på otur eller oskicklighet att jag inte fångade något annat än Chico låter jag vara osagt!

Åter till arenan och de verkliga hjältarna. Open progressive tar sin början, det är en fantastisk tillställning! De deltagande buckarooerna går inte av för hackor. De skickligaste ropers jag sett, många som normalt inte lämnar rancherna de jobbar för, har nästan mangrant slutit upp. Denna lagtävling simulerar mycket väl en ranchbesättnings arbetssätt under en branding eller doctoring i det fria. Två man jobbar tillsammans för att hålla hjorden samlad samt få det utvalda djuret i läge för den tredje deltagaren att fånga. Mängder av tjusiga kast bjuds det på. Exempelvis fångas, vid fler än ett tillfälle, kalven gömd bakom de andra med turn-
overkast som passerar de skyddande djuren för att sedan rotera i luften och komma tillbaka mot det utvalda målet, häpnadsväckande!

Fint hantverk

Ett lunchuppehåll på eftermiddagen tas tacksamt emot av oss alla. Under pausen anordnas dummy roping för de minsta och det hejas och tjoas på för fullt av den månghövdade publiken. Richard tar sig ordentlig tid med ungarna och hjälper till och kommer med goda råd. Under pausen ges även tid att spatsera runt bland utställare och försäljare. En fantastisk uppslutning av hantverkare presenterar stolt sina varor. En annan favorit är unge råhudsflätaren Steve Harris med fru som jag samtalar flitigt med under helgen. Han gör utsökta bosaler med gott om liv och känsla i. Fru Harris bjuder på lemonad och kakor och man mår som en prins!

Stöter på bettmakare Bruce Haener vid ett stånd och nu blir lyckan fullständig då även hans mångårige vän Pat Pickney är där med sin fantastiska bett- och sporrsamling. Antika bett och sporrar hänger i rader i Pats monter och jag fingrar, klämmer och känner för allt vad tygeln håller! En favorit bland många är ett litet Mardueno-bett från slutet på 1800-talet. Balansen och viktfördelningen är fantastisk i detta annars lite oansenliga, Santa Barbarabett.

Alla de större försäljarna av Vaquero och Buckaroo grejor finns representerade. Tap’s, Hitchingpost, Buckaroo Businesses, Jeremiah Watt etc. Till och med ett par boot- och hattmakare har hittat hit.

Cut N Rope

Efter lunch fortsätter evenemangen i arenan med Cut N Rope. I stort sett samma lag som i Progressivetävlingen sadlar nu om för denna spännande gren. Alla deltagare i laget skall alltså utföra en cut under 2.5 min och sedan skall de tillsammans ropa och nedlägga kalven i ett förutbestämt område. Reglerna för hur detta skall utföras är strikta men denna gång får de i alla fall använda vilken loop de vill. Efter denna gren gör föreställningen afton och vi förbereder oss för middag och konsert med westernentertainer extra ordinär Dave Stamey.

Dave framför de flesta av våra favoriter som Vaquero song och Buckaroo Man med ungarna dansande framför läktaren och vi andra nöjt nedsjunkna och uppslukade av stunden. Dave är både rolig, fantastiskt duktig och underhållande. Solen sänker sig sakta och i det varma kvällsljuset, med musiken som bakgrund och armen om Annelie, önskar man att alla kvällar var som denna…

Hackamore, Two Rein och Bridle

Söndagen är vikt till Stockhorse-grenarna Hackamore, Two rein och Bridle. Allt påminnande om en vanlig cowhorse med undantaget att reiningmönstret är valfritt förutsatt att det innehåller cirklar, minst två byten, spinns, stops och ryggning. Dessutom skall kalven fångas och nedläggas efter utfört fencework. Domare under helgen är Pete och Marilyn Bowling med mångårig erfarenhet av att både tävla i och döma cutting och cowhorsegrenar. De är dessutom ägare av välrenommerade Oasis Ranch. Det är en fröjd att se deltagarna och deras hästar. Det mest spännande momentet är när kalven skall nedläggas av den ensamme ryttaren. När du väl fångat djuret måste du cirkla detsamma för att linda reatan runt dess ben. Sedan måste den tävlande låta kon kliva över reatan med frambenen och därefter sträcka repet och på så vis snara bakbenen. När detta är gjort och kalven snubblar till marken gäller det att hästen själv håller repet sträckt när du sitter av och skyndar fram för att avlägsna reatan och surra fast kalvens ben med en piggin´ string.

Otäck olycka

När dammet lagt sig stod vår värd, Richard, som segrare i hackamore klassen, Wes Albrecht segrare i two rein och Zeb Burroughs avslutar helgens kavalkad av vinnare med seger i bridle klassen. Ett dignande prisbord som får munnen att vattnas å det grövsta står uppslaget invid arenan. Fullbystat med donerat gods som handgjorda huvudlag, flätade romaltyglar, bosaler, konstverk och juvelen i kronan, ett sprillans Santa Barbara spade bett av Bruce Haener. Ett litet smolk i bägaren är dock det faktum att vännen Bruce Sandifer råkade ut för en otäck olycka under sin fence run i two rein klassen. Efter en omild stöt genom sadelns bakvalv, spräckte Bruce bäckenet och föll handlöst av hästen. Innan dess var Bruce och hans häst Mooney en av helgens absoluta behållningar. En otrolig uppslutning av vänner, både kända och okända, kom i sann landsbygdsanda till Bruces undsättning. En kväll med uppvisningar, clinics och en auktion av donerade hantverk som bosaler och bett bokades där och då till en fond att hålla Bruce och hans familj flytande under läketiden. Till och med Dave Stamey bokade in ett uppträdande där biljettpengen oavkortat skulle gå till fonden. Dessa uppskattade gester visar återigen andan Richard och Nancy skapat för sin, och vår, Vaquero Fiesta!

 

P.S. Ett halvår i rullstol senare kan jag meddela att Bruce nu äntligen sitter i sadeln igen! D.S.

Om The editors

Se också

Podcast “Vilket Hästjobb”

Johanna Davidsson och Malin Svensson deltog i avsnitt 27 av Vilket hästjobb! podsändning.De berättar där …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *