Wild West till häst

Tjugotvå lössläppta hästar och mulor galopperar nöjda bort över ängen högt uppe i Absaroka-bergen i Wyoming. Vi är elva lika lyckliga ryttare som njuter av den vackra naturen, trerätters middagar och av björnar på avstånd.

Text: Karin Ericson, Foto: Mats och Karin Ericson, taigaphoto.se

– Det här är det vackraste jag vet. Att se mina fyrbenta vänner njuta så här efter arbetsdagen är en viktig anledning till att jag är ”outfitter”, säger Lee Livingston, en av våra guider på den här grizzlysafarin.

Vi har ridit i sju timmar och befinner oss flera mil från närmaste bebyggelse, i en av de vackraste dalgångar jag har sett. Här har det senaste dygnets nederbörd kommit i frusen form och snön har inte riktigt hunnit smälta. Stigen hit var förvandlad till en lerig bäck och bäckarna var i sin tur strida strömmar. Det var en tuff tur för nybörjare. Tempot var visserligen inte högt men terrängen bjöd på desto fler utmaningar. Ett par av deltagarna är tillräckligt mycket nybörjare på hästryggen för att inte ha koll på eventuella risker. De av oss som har ridit mer var stundtals lite bekymrade. Men efter heldagen i sadeln är vi istället fascinerade över hästarnas förmåga att ta sig fram och över hur välridna de är. Att kunna styra en turhäst endast med vikten oavsett åt vilket håll kompisarna går imponerar i alla fall på mig. Jag har sällan upplevt hästar som varit så otroligt säkra på fötterna. Det var jag glad för när vi red på kanten av en brant ravin – ett snedsteg där och… Jag vågar inte ens tänka tanken.

Grizzlysafari de luxe

Vi är i den del av Klippiga Bergen där norra ”armen” av Shoshone River rinner upp. På historiska kartor heter floden Stinking Water, just här finns dock ingen vulkanisk aktivitet. Men vi är bara några kilometer från gränsen till Yellowstone Nationalpark där det bubblar i marken lite varstans och där svavellukten på sina ställen är påtaglig.

Medan Lee tog hand om hästarna satte vi andra upp tälten. Nu sitter vi alla bekvämt tillbakalutade i campingstolar vid lägerelden och blickar ut över dalen medan vi väntar på middagen. Bara en sådan sak att inte behöva bekymra sig över matlagningen när man är ute på tur. Det doftar ljuvligt från kocken Orly’s grytor. Det här är verkligen ingen vanlig ridtur, det är en hel expedition med lika många packmulor som ridhästar. Vad mulorna var lastade med förstod vi först när Orly monterade upp sitt kök utrustat med gasspis.

Vi är sex svenskar, en amerikansk National Geographic-fotograf och en journalist som är med på en test-tur till de fantastiska ängarna här i Klippiga Bergen. Till just den här dalen kommer stora mängder nattfjärilar för att dricka nektar från ängsblommorna under juli och augusti. De proteinrika fjärilarna lockar i sin tur hit grizzlybjörnar.

– Jag vågar lova er björnar till frukost, säger vår andra guide Mark. Han arbetade med björnar och andra rovdjur åt staten Wyoming i mer än tjugo år innan han pensionerade sig. Nu ägnar han sig åt sådant han tycker är kul. Björnar till exempel. Och att rida i bergen. Han har förstås både egen häst och mula.

Frostig natt

Lägerelden sprakar och sprider skön värme och det kan behövas för natten var kylig. Vi svenskar är inte vana vid de höga amerikanska tälten. Vi som är kortvuxna kan stå bekvämt upprätta i dem, nackdelen är mer luftvolym att värma upp och den kroppsvärme två personer avger räcker inte riktigt till när det är flera minusgrader. Vi flätar våra frusna fingrar runt emaljmuggarna med cowboykaffe. Besvikna konstaterar vi att dimman begränsar sikten till ungefär en armlängds avstånd. Ljuvlig doft av nybakade kanelbullar sprider sig i lägret när Orly lyfter på locket till sin ”Dutch Oven”. Vi tittar på varandra, det kan väl ändå inte vara möjligt?

Efter gårdagens trerätters middag, som fick oss att tappa hakan, borde vi ju inte bli förvånade. Orly berättar att hon har haft järngrytan med bulldegen på jäsning mellan sig och sin hund i tältet under natten. Samtidigt som vi sätter tänderna i de ljumma, allt annat än kalorisnåla bullarna, börjar dimman lätta. Snön på bergssluttningarna gör björnarna lättare att se. Lagom till frukost ser vi dem, sju grizzlybjörnar som river i stenskravlet på den branta bergsluttningen.

– I told you, didn’t I, säger Mark och strålar ikapp med solen som nu klättrar över bergkammen.

Vid lunchtid har de sju björnarna fått sällskap av ytterligare åtta. Det är två honor som har två ungar var, en hona med en unge och resten singelbjörnar. Den ena ser riktigt stor ut och är troligen en hanne. Det är fantastiskt att kunna följa en helt vanligt dag i dessa björnars liv genom våra tubkikare på ca 900 meters håll. Leta mat, leka, äta, hålla avstånd till stora hanen, äta, busa med mamma, åka kana i snön, vila, äta… och så vidare.

Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 4-2015!