Home » Livsstil » Genuin trailride

Genuin trailride

Scandinavian Mountain Men är en organisation där ett gäng (mestadels) överåriga grabbar samlas kring ett gemensamt intresse – epoken där nordamerikanska mountain men levde som jägare och bytes­handlare. LuckyRider följde med på deras veckoritt under försommaren. En tur som gick under namnet Wolf Pack Track.

LR 8/2009
Text och foto: Åsa Wikberg

[private]


Har du besökt ett westernevent där vuxna män går runt i gammeldags kläder av skinn och vadmal? Då kanske det är Mountain men du träffat på.
En solig vårdag körde ett gäng bilar och hästtransporter upp på gårdsplanen hos LuckyRider. Det var Scandinavian Mountain Men som samlades för en gemensam långritt i den värmländska vildmarken. Wolf Pack Track var arbetsnamnet och förhoppningen alla hade var att träffa på, eller i alla fall se spår av de rovdjur som finns i området. Från Bjälverud i Sunne till Packstation Högfall i Torsby skulle färden gå. En resa som tar ca 45 minuter med bil efter E45, men till häst genom skogar och över berg var turen beräknad till sju dagar.
Förtruppen, bestående av Charlie Blomkvist och Rickard Skogh, hade redan på vårvintern varit ut för att sondera terrängen och ta ut de bästa ridvägarna och övernattningsställen. Bästa ridvägarna i det här fallet kan sammanfattas med så lite vägar och skogsvägar som möjligt, undvik alla bebyggda områden och så mycket omväxlande terräng som möjligt.
Medlem i Scandinavian Mountain men blir man bara genom invitation så det är ett litet brödraskap med speciella krav för medlemskap. För det första måste medlemmarna dela föreningens förkärlek för vildmarksliv och trapperkulturen med pälsjägare och byteshandel. Man ska även ha ett stort intresse för att ha så autentisk utstyrsel och personliga ägodelar som möjligt. Det inkluderar kläder, vapen och attiraljer som härrör till den perioden då glansåren för mountain men var, år 1800-1840.


Packmulor

För Charlie är det inte bara en i raden av många långturer. Det här är premiär­turen för hans ögonsten – den treåriga packmulan Daisy som just fått sina första skor på sig.
Traditionen med packmulor går långt tillbaka och för Charlie som länge intresserat sig för den här perioden var det länge en dröm att kunna skaffa sig egna packmulor.
–Hon har en alldeles egen vilja, det är roligt, säger Charlie underfundigt och fortsätter; vi har varit på kortare dagsturer men nu blir det skoj att se hur det går.
Alla hästarna binds upp och ett ton utrustning sprids över gårdsplanen. Vardagskläderna byts till autentiska mountainmenkläder och packlådorna som ska lastas på packhästar och mula  fylls med innehåll som ska räcka under veckan. Proviant, kokkärl och diverse andra nödvändigheter – såsom whiskey­tunnan.
Sist av alla dyker Kent Malmevik upp. Kent har både ridhäst och packhäst med sig. Dock inga skinnkläder utan som inbjuden gäst har Kent tagit på bästa westernstassen med ullväst och sidenscarf…
En mycket viktig detalj när man packar på en packsadel är att vikten i lådorna på var sida om hästen, eller mulan, är lika stor. En ojämnt fördelad vikt kan ge skador på packdjuret. Därför har man med en enkel våg av gammeldags modell. Ovanpå packningen läggs bedrolls – en sorts sovsäckar av vaxad bomull som karlarna sover i under bar himmel.
För Mikael Nilsson och Sebastian Scheler är det första längre turen till häst och Sebastian får snabbt lära sig hästkultur den hårda vägen när han råkar befinna sig bakom en häst som blir skrämd. En lårkaka blev resultatet.
Provianten för ridturen packas och  en rejäl bit rökt fläsk samsas med små påsar och knyten av obestämd karaktär. Men eftersom en av Kents specialiteter är matlagning över öppen eld så smusslar vi med lite smör, mjöl, ägg, majsmjöl och bakpulver.
All plast och moderna material är i övrigt bannlysta på trippen, själv smyger jag dock ned en toarulle, en påse nötmix och en chokladkaka i min egen packväska. Bakom sadlen ligger en antarktis­sovsäck diskret inrullad i renskinnet. Man vill ju inte frysa.
Sista utposten innan skogen är ett stopp hos grannen som har rökeri. Vi tar med rökt torkat älgkött och några rökta älgkorvar slinker också med – om inte helt autentiskt så är det i alla fall väldigt gott.
Sedan bär det iväg i samlad tropp uppåt skogen. Första dagens färd tar ett par timmar och fram emot eftermiddagen så slår vi läger uppe på en bergstopp. Redan har vi hunnit se en mängd vargspår i sanden på skogsvägen vi följt en stund. Hästarna binds upp i var sitt träd och packas av. Mikael och Sebastian tar några ihopfällbara hinkar som är gjorda av vaxad bomull och går för att leta efter närmaste vattendrag, hästarna måste få vatten. Charlie, Rickard och packhästarna går iväg igen för att hämta hö på ett ställe där man tidigare under veckan lagt upp ett förråd.
– Det var längre än jag trodde, utbrister Mikael när de sent omsider kommer tillbaka med vatten.
När hästarna fått sitt och vi valt ut varsin liggplats under granarna så är det dags för middag. Mörkret har nu börjat lägga sig men stjärnor och månljus lyser upp den klara vårkvällen.
Det är Kent som står vid stekpannan och det blir stekt fläsk och älgkorv. Sebastian, som är den verklige entusiasten för det autentiska har dock letat fram gamla recept på pemmican. Det är en blandning av lufttorkat kött, torkade grönsaker, frukt och fett som pälsjägarna hade med sig i packningen, denna har han rekonstruerat. I det kokande vattnet rör han ned ett mystiskt pulver från en påse, och faktiskt smakar det inte så tokigt.
Det är tur att vi är så långt inne i skogen för Charlies och Rickards långa stickade tomteluvor hade nog väckt en del frågetecken i civiliserade områden – men nu förstår jag användningsområdet. För efter lite prat runt brasan så slumrar alla in och sover gott, trots att temperaturen kryper farligt långt ned mot nollan. Jag drar sovpåsen tätt runt huvudet och dåsar bort.
Nästa dag väcks vi av orrtuppen som spelar. Förste man ur sovpåsen sätter fyr på brasan och det är förstås gammalt hederligt eldstål och flinta som används. Efter att ha värmt magen med grönt hett the blir vi serverade amerikanska pannkakor med fläsk, sedan är det dags att packa på hästarna igen.
Dagens tur innefattar många branta backar genom skogarna och vid ett bergskrön får vi vidunderlig utsikt över sjön Fryken. Efter ett tag blir lilla mulan Daisy trött och lägger sig mitt på stigen, just där det är som brantast.
–Nu har jag fått nog. Nu vilar jag, tycks hon säga. Men när hon fått vila en stund så fortsätter hon villigt. Efter några timmars ridande uppstår frågetecken om vi verkligen är på rätt väg.
– Jag sticker och kollar hur det ser ut där stigen delade sig meddelar Rickard glatt.
Det blir en välkommen paus både för hästar och människor och vi sprider ut oss i blåbärssnåren. Chokladen kommer fram och är snart slut. Själv passar jag på att dra av bootsen för att kolla på min fotled som jag misstänker blivit stukad några timmar tidigare när jag trampade ned i ett hål vid en uppsittning. Det ser inte bra ut och jag bestämmer mig för att inte dra på bootsen igen utifall de inte går att få av mer. Som tur är har jag packat varma fårskinnsmockasiner i sadelväskan för att inte frysa på natten. De kommer väl till pass och faktiskt, blev det inte lite mer autentiskt också.
Daisy har lagt sig att vila bredvid husse och med huvudet på hans mage. Efter någon timme återkommer Rickard från spaningarna.
– Nä, vi får rida tillbaka en bit, vi tog fel där stigen delade sig.
Färden fortsätter fram till aftonen då vi slår läger i skogen ovanför en skogstjärn.
Hästarna binds upp och utfodras, några står på picketline och andra vid egna träd. Kent sätter igång med matlagning och Sebastian bestämmer sig för att ta ett dopp i tjärnen som inte ser alltför inbjudande ut.
– Det var kallt, förkunnar han efteråt.
Efter en god middag bestående av rökt fläsk och nybakat majsbröd ligger vi på skinnfällar och dåsar runt elden. Autentiska kritpipor vandrar runt och jag får veta allt om kritpipans historia. Överhuvud taget är det mycket historia kring alla attiraljer som dessa mountainmen har med sig. Eftersom det inte är lätt att hitta gamla originalprylar och kläder så tillverkas mycket för hand. Både kläder och mockasiner syr killarna själva och alla material och mönster ska vara så likt det pälsjägarna använde som möjligt.
Mikael som varit på ett nödbehov i skogen kommer tillbaka och säger sitt hjärtas mening till Sebastian:
–Du det där med att torka sig med mossa var ingen höjdare. Det fastnar.
–Ja men du måste ju blöta den först så blir det som en svamp, förklarar Sebastian varvid det utbryter debatt om vilket som är bästa eller mest autentiska att torka sig med efter nr 2 – mossa eller något som var vanligt förr i tiden – skitpinne.
– Nä, jag tar toapapper nästa gång, avgör Mikael. Det blev slutet på skitsnacket den kvällen och när vi kröp ned i sovsäckarna låg regnmolnen tunga över himlen.
Mitt i natten vaknar vi av att det är ett fasligt liv, skrammel och skrik i lägret. Vad är det som händer? Är det en björn som upptäckt Kents fläskbit som är upphissad i ett träd, en älg som klampar runt eller har en vargflock upptäckt Rickards hund Buck? Det är absolut becksvart och paniken är nära.
–Det är Daisy, det är Daisy, hör vi Charlie ropa efter en stund.
Mulan har under natten tagit sig loss och klampat direkt till husse som ovetandes låg och sov. Där blev hon rädd när det började slamra och leva om och Charlie hann få sig några tramp både på ben, armar och bröst innan han förstod vad som var på gång.
– Det är lungt, jag är okey meddelar Charlie. Men hans stön talar sitt tydliga språk. Han önskar nog att han inte hade skott mulan innan ridturen.
Efter allt tumult är det svårt att somna om och tankarna snurrar runt i huvudet. Det var ingen björn eller älg – den här gången, men tänk om… Inget ljus har vi heller, man ser ingenting. Vi ligger helt oskyddade utan tält. Jag bestämmer mig för att ha ett tält och en ficklampa nästa gång jag ska sova i skogen och någon gång i gryningen slumrar jag oroligt in.
Under frukosten pratar man om nattens äventyr och allt avhandlas, ifrån Charlies mörbultade kropp till Mikael som trots tumult två meter ifrån sig lyckades sova igenom alltihopa.
Charlies vattenflaska – en antik  koppar canteen hade Daisy lyckas trampa ihop och svartkrutsgeväret som stod lutad mot ett träd fick sig en spark så att kolven gick av och fick lindas med första förband – strimlad råhud.
– Men var inte ledsen Charlie, dina grejer är bara mer autentiska nu, tröstade Sebastian.
Än en gång är det dags att packa ihop alla saker och lasta på hästarna. Den här dagen blir kort för Kent och mig själv. Vi rider med en bit och säger sedan farväl till de fyra grabbarna som har fem strapatsrika dagar framför sig. Hemma väntar arbete, men i slutet av veckan stämmer vi träff vid deras slutmål på Packstation Högfall.


Vägen är målet

Sex dagar senare återser jag grabbarna som ser ut att vara trötta men lyckliga. Under färden, som tagit en dag mer än beräknat har de tampats med kyla, dyhål, kälskadade vägar och oväntade myrträskområden.
–Vi stannade längre på ett ställe och fiskade bland annat. Hade vi haft licens för bäverjakt så hade det varit ett ypperligt tillfälle där, berättar Charlie.
Man fick också ridande besök av Nisse Nilsson, en lokal outfitter som delade med sig av skrönor och berättelser från trakten.
Sista natten vaknade lägret av att hästarna var oroliga och Buck började morra. Ur dimman kom en ensam ryttare. Det var goda vännen Peter Vester som ridit för att ansluta sig till grabbarna och rida med sista dagen fram till Packstation Högfall.
–Vi fick en otrolig naturupplevelse, han kan området som sin egen bakficka, berättar Charlie. Men jag tror att alla hade en liten kluven känsla av att lämna det bekymmersfria livet för en vardag fylld med måsten och klockor. Men livet är ju en färskvara så man får njuta av det som bjuds för stunden för den kommer inte tillbaka, filosoferar Charlie.
Även om det inte blev någon närkontakt med våra svenska rovdjur så såg man under turen många spår efter dem. Den till stora delar obefolkade naturen i Värmland utgör en egen lockelse för vildmarksintresserade. Som någon av grabbarna förklarade.
– Det här är så nära Klippiga bergen man kan komma i Sverige.
Under hela Wolf Pack Track så kom Charlies dagbok fram en stund varje kväll. I den avhandlades dagens upplevelser och där hittar vi en bra sammanfattning på äventyret.
När man nu en kväll som denna bara hört tystnaden i drygt en vecka och försöker sammanfatta den här typen av leverne blir mitt svar enkelt. Det är som vaniljbalsam för själen. För räknar man rikedom i pengar är man otroligt fattig. Ännu en kväll med tystnaden som det största inslaget. Kanske till och med lite sorgligt, för vi vet att nästa anhalt är civilisationen.

Vill du läsa hela dagboken så gå till:
www.scandinavianmountainmen.se

[/private]

Om Redaktionen

Se också

Framgång är ett val

En ny bok har öppnats för 2019. En bok som ska fyllas med innehåll, ett …