En ny chans

 

Hej på er ❤

är allt bra? Med mig är det bra. Något frustrerad för tillfället bara. Det känns som att jag är på en så kallad dead end med hästen jag rider just nu. Jag vill så mycket så att det inte händer någonting. Och jag är så betuttad i hästen att jag inte riktigt vågar säga till honom och nu har han såklart börjat utnyttja det. Har ni varit där? Eller är ni där nu kanske? Det är lite den situationen som fick mig att skriva det här inlägget. För att påminna mig själv lite om att det är så här det är med hästar. En ständig berg och dalbana. Där dalarna kan kännas som den värsta motgången och bergen som den högsta vinsten. 

Som person har jag alltid varit väldigt framåt, extremt driven. Saker ska hända nu nu nu, gärna redan igår. Tålamodet är väldigt litet och ibland obefintligt. Går det inte vägen så blir jag oundvikligt besviken på mig själv.

Det fungerar inte riktigt så med hästar, inte alls faktiskt, det fick jag lära mig tidigt. Med hästar tar man ständigt ett steg framåt och två bakåt. Man blir aldrig fullärd och även om det finns många bra tips man kan läsa om så finns det ingen korrekt regelbok för vad varje specifika signal och beteende hästen sänder ut betyder. Det finns inte heller någon guide som garanterar framgång utan vi får testa oss fram, tusen gånger om, dag ut och dag in. Ibland har samma problem olika lösningar på olika hästar. Ibland har till och med samma problem olika lösningar på en och samma häst. Låter det invecklat? Det är det. Invecklat, krångligt, spännande, frustrerande men även en obeskrivlig känsla av glädje när vi lyckas lösa ett “problem” och ta oss framåt.

Efter ett lyckat ridpass där vi kanske äntligen fått hästen att bli helt rakställd på rakspår eller att inte hoppa till varje gång  ridhusdörren öppnas så är det en sån seger känsla i kroppen. Ett lyckorus som går att leva på länge. Sambos och familj som inte är hästmänniskor kommer aldrig förstå den lyckan fullt ut, vilket är alldeles förståeligt. Men vi hästmänniskor vet hur stor en så liten seger kan kännas.

När ett träningspass inte går som planerat. När hästen inte förstår eller kanske helt enkelt inte känner för att samarbeta så är det lätt att det uppstår mycket känslor. En frustration, ilska eller besvikelse. Under ett träningspass i en annan sport så kan man kanske gå åt sidan, ta en paus eller till och med slå sönder ett racket (eller vad man nu gör i andra sporter haha). Som ryttare så kan vi inte reagera med starka, negativa känslor. Eller det kan vi men resultatet av en sån reaktion leder ofta till en häst som helt plötsligt förstår ännu mindre, blir rädd eller ännu mindre samarbetsvillig än tidigare.

När jag sitter på en häst som vill göra allt annat än det jag ber den om och jag börjar bli frustrerad så säger min tränare alltid samma sak till mig. Att jag hela tiden måste ge hästen en ny chans. Hur bråkig den än må vara så måste den alltid få en ny chans efter en tillsägning. Då börjar vi om på nytt, allt är glömt. Det hjälper verkligen för mig att tänka så. Annars är det så lätt att bli passiv eller fastna i sin frustration.

Det är verkligen en konst att som ryttare kunna reagera och ge respons så fort. Ofta är det också de små signalerna som är mest betydelsefulla och sen givetvis att man ska ge dem vid exakt rätt timing.

Att kolla på hur professionella ryttare tränar sina hästar är både lärorikt och inspirerande. Hur de lärt sig bli så bra på att läsa av hästen de sitter på, även fast det kanske är första gången de rider den. Då tänker jag ofta, “så ska jag bli när jag blir stor”. Sen blir jag lite stressad när jag kommer på att jag redan är vuxen. Men det är väl det som är det fina med ridsporten, det finns ingen åldersgräns.

Hästar och ridning har format mig till den jag är, det är jag helt övertygad om. Framför allt så är jag säker på att hästarna gör oss till bättre människor. Att vi hela tiden försöker bli en bättre person som hästarna ska trivas runt och lita på. För min del är det framför allt tålamodet jag måste jobba på. Hästarna gör mig lite mer tålmodig för varje ridpass, för jag har inget val om jag vill bli bättre och utvecklas. 

Så om ni som läser också har en tuff period med era hästarna just nu, hang in there! Kom ihåg att efter dal kommer alltid berg och den känslan är värd att vänta på!

I N S T A G R A M: elinorae

Om The editors

Se också

Hästar i trafiken? What ever…

Okej, nu är jag lite upprörd. Jag vet inte hur många tusentals mil jag har …