Senaste nytt
Home » Avel/Uppfödning » Allstar Ranch

Allstar Ranch

Långt från södra Sveriges många event för quarterhorses, i Tavelsjö utanför Umeå, ligger en av Sveriges större uppfödningar av quarterhästar. Och de flesta fölen exporteras till Tyskland. Följ med till Allstar Ranch.

text och foto: åsa wikberg 

Utanför Umeå i en by som heter Tavelsjö hittar vi en av Sveriges större uppfödare av American Quarterhorse. Sommaren är som allra vackrast när vi besöker Sveriges kanske nordligaste quarteruppfödare. Ranchen ligger vackert med utsikt över ängar, berg och sjö. Det ser ut som ett Jenny Nyström-vykort och mitt i idyllen leker ett gäng små gulliga föl i en av de stora hagarna ner mot sjön.

Den drivande kraften i företaget Allstar Ranch är Shelly Vrucina, en kroatienfödd kvinna från Tyskland. Och nej, det är inte en äldre frånskild dam som längtade till vildmarken i Sverige vilket kanske hade varit en trolig förklaring.

Istället är det en påfallande ung tjej med keps som möter mig och jag inser med ens att min förutfattade uppfattning om vem som flyttar från Tyskland till Västerbotten för att starta quarteruppfödning måste revideras. Shelly är 29 år, småbarnsmamma, och hamnade i Umeåtrakten av en enda anledning –  kärleken.

Fick inte jobba

–  Jag träffade Hampus Jonsson i Munchen och vår första plan när vi flyttade tillbaka hit var att jag skulle stanna ett år under tiden han gick klart universitetet, sedan skulle vi flytta tillbaka till Munchen. Men jag är fortfarande kvar, skrattar Shelly.

– När jag flyttade hit förstod jag att hans dröm var att fortsätta i familjeföretaget i Vindeln. Att jag började med hästar här var ett sätt för mig att hitta ett arbete. Eftersom jag saknade uppehållstillstånd kunde jag inte arbeta eller gå i skola, ingenting. Så jag var hemma och tog hand om vår första son och började planera att fortsätta med hästar. Jag längtade verkligen efter en häst.

 

Började med western

Shelly har alltid hållit på med hästar och började med western i 13-årsåldern.

– Jag red dressyr och hoppning innan. Jag föll jämt av hästen och tyckte inte att det verkade vettigt att man hela tiden skulle dra i tyglarna och trycka med skänklar, vare sig man skulle framåt eller stoppade. Jag hörde talas om western och provade på det. När jag åkte på min första trailtävling tyckte jag det var jätteroligt, sedan hamnade jag i ett westernstall där tränaren tog mig under sina vingar. Han tyckte att jag hade talang. Alla hjälper var nu logiska och passade mitt sätt att tänka. Han gav mig ridlektioner gratis och sedan lät han mig rida och träna alla hans hästar, även tävlingshästarna. Han trodde på mig, talade om för mig att jag var bra och pushade mig till att hela tiden bli bättre. Andreas Marx är hans namn och vi är fortfarande bästa vänner. Idag har han lämnat tävlingsarenorna och arbetar som tränare och uppfödare av painthästar, berättar Shelly.

Dags för häst igen

När andra sonen kommit så kunde Shelly inte vänta längre.

– Jag bara måste ha en häst. Så jag letade runt efter en bra quarterhorse med en fin stamtavla. Men jag hittade ingen jag gillade. Jag ringde runt bland tränare och till slut så hade Regina Schönberg en som skulle vara passande. Hon skickade en bild på hästen och jag tyckte att ansiktet var riktigt fult, men det var något speciellt med henne. Jag åkte ner till Dalarna och tittade på hästen, det var pebblan. Little Ruf Pebbles. Hon hade fortfarande ett föl vid sidan men jag fick förtroende att ta med både sto och föl hem. För första gången hade jag 100% ansvar för ett föl och jag älskade det. Då tänkte jag att varför inte föda upp mitt eget föl, min superstar som jag kanske kunde tävla med om ett par år.

Och ni som fortfarande undrar vilken gren hennes superstar skulle tävla i –  det är reining som är Shellys intresseriktning när det gäller westernridning.

 

Colonels Lone Gun

Shelly började nu leta efter den perfekta hingsten till sitt sto.

– Jag hittade ingen som jag gillade direkt. Men så såg jag att Colonels Lone Gun fanns i Sverige. Jag tänkte VAD?! Jag förstår inte?! Jag hade följt den hästen från början och var verkligen förälskad i hingsten. Jag följde allt som hände honom i USA och nu plötsligt fanns han här, utanför Stockholm. Det kunde inte vara mer perfekt. Jag ringde ägaren Sven Nolen och berättade att jag ville betäcka och skeppade sedan ner mitt sto och lämnade henne för där under några veckor.

För den som inte hört talas om hingsten tidigare kan berättas att han har en mängd tävlingsmeriter vilket kanske inte är så konstigt då han är en direkt son av Hall of Famehingsten Gunner.

– När Pebbles var dräktig så köpte jag ett till dräktigt sto, Rosabell, så hon inte skulle bli ensam med fölet. När vårt första Lone Gunföl föddes var jag helt såld. Det var det vackraste jag någonsin sett och allt var bara så spännande, sedan kunde jag inte stoppas.

Alla ston

Ranchens ston kommer från Tyskland, Frankrike, Belgien och Sverige. Blodslinje och hur hästen är byggd är de första två sakerna Shelly tittar på, men hästens temperament är också oerhört viktigt.

– Jag kunde ha importerat från USA men kände att det var lite osäkert med tanke på att de kan ha okända skador och temperamentet vet man heller inget om. En del tycker att avelsstoet måste ha tävlingsmeriter, men det håller jag inte med om, det finns många toppstammade ston som inte fått möjlighet att visas i showarenen av olika anledningar.

Ranchens ston är en blandning av tidigare tävlingshästar, avelsston och fritidshästar med rätt stam, fysik och temperament.

Colonels Lone Gun är pappan till alla föl än så länge och när LuckyRider besöker ranchen springer åtta små lonegunföl omkring i hagarna. Både quarter- och paintföl då hingsten är dubbelregistrerad både som quarter och paint.

– 2013 var första året jag betäckte med Lonegun. 2014 gjorde jag planer med Sven Nolen att betäcka fortsatt men sedan blev det så att jag köpte hingsten som jag verkligen älskar. Tyvärr har han fått cancer nu vid 17 års ålder och det är beklagligt nog hans sista sommar, berättar Shelly sorgset.

Man har dock fryst semin för att själv använda framöver. Men det är inte den enda sorgliga händelsen på ranchen i sommar.

– Vårt bästa sto dog tyvärr för tre veckor. Hennes lilla föl adopteras av ett annat sto, ett paintsto , som nu tar hand om två föl. Hon har accepterat fölet fullt ut så det är härligt att se. Men stoet som gick bort var en stor förlust. Det var ett Top Sail Whizsto med Rooster och Reminic på mödernet. När en sådan häst går bort lämnar den ett stort tomrum i hjärtat.

Sorgligt nog är det Colonel Lone Guns sista sommar.

 

Marknaden Tyskland

Alla Colonel Lon Guns avkommor från Tavelsjö har hittills sålts till Tyskland. Inte för att de inte går sälja i Sverige utan för att den svenska marknaden ofta förväntar sig att kunna köpa ett kvalitetsföl till mindre än vad de kostar, berättar Shelly.

– I Tyskland är Lone Gun en känd hingst, även om han aldrig bott där. Många har Lone Gun-hästar och när de ska köpa ett nytt föl vill de inte ha något annat än Lone Gun. De vet vilken kvalitetshingst han är och är beredda att betala vad fölen är värda.

Hittade drömstället

När Shelly flyttade till Sverige visste hon inte hur mycket, eller skulle det visa sig hur lite, western det fanns i Sverige. Där hon kom från var det en stor sport och hon insåg att hon skulle kunna dela med sig av sin kunskap genom att börja ge ridlektioner.

I Vindeln fanns inga gårdar att köpa som vara stora nog för att bedriva en större hästverksamhet, men med lite övertalning fick hon hyra in sig på en gård där det fanns stall och hagar.

– Men för drygt två år sedan fick jag ett samtal från min hyresvärd, hon berättade att stallet stod i lågor. Som tur var så var alla hästar ute på bete med vi var nu tvungna att börja leta ett annat ställe.

– Vi fick nys om ett lantbruk, en mjölkgård, som var till salu. Vi åkte ut och kollade på gården mitt i vintern, men det såg verkligen skruttigt ut så jag sa till Hampus att nej, det här är nog inget för oss. Men när vi kom hem kollade vi på kartor och såg att det låg flera sjöar runt gården som vi inte sett. På vårkanten när snön nästan smält bort åkte vi på nytt för att titta på gården. Vi gick upp för berget bredvid och när vi såg ägorna i vårsolen så var det tydligt –  vi blev helt förälskade i gården, det här skulle bli vårt hem, berättar Shelly.

– Hus och stall kan man renovera men platsen kan man inte förändra och det här är en helt underbar plats.

Familjen slog till och blev ägare till en bondgård med 55 hektar mark. Ridlektionerna lades på hyllan av tidsskäl.

– Det är också svårt att få ekonomi i lektioner, jag behöver egentligen ta ut 300 kr i timmen, men folk vill helst bara betala 100 kr. Det går inte hålla häst, utrustning och min tid för 100 kr timmen, förklarar Shelly krasst.

 

Framtidsplaner

När LuckyRider är på besök har familjen bott på gården i två år och på den tiden hunnit en hel del. Det gamla kostallet är helt urblåst och ett lyxigt stort stall är inrett. Hagar är uppsatta runt hela gården, en stor ridbana är anlagd och rundkorall med tak byggd.

– Fast vi hade just fått klar ridbanan som har riktigt bra slidesand, innan en storm svepte in och tog med sig halva banan. Det var surt.

Man kan förstå att det varit arbete dag och natt för att få allt i ordning. Samtidigt har familjen gått från det första stoet till en fullskalig uppfödning på endast ett fåtal år. Hur blev det så?

– När jag övertalade maken att vi skulle köpa en häst sa jag ”Hampus, bara en häst, jag lovar”. Det var tre och ett halvt år sedan. Nu har vi 23. Min första tanke vara ju att föda upp lite, kanske som mest två per år, men sedan hittade jag ju Lone Gun och såg möjligheterna med uppfödning.

– Nu längtar vi efter semester på stranden. Sedan är planen att göra klart runt på gården och renovera huset. Efter det står ett nytt ridhus på planeringslistan.

Shelly berättar att hon verkligen hittat sin passion i uppfödning och att träna och tävla inte står på prioritetslistan just nu.

–  Det enda jag kan bli lite ledsen över ibland är det intrycket man kan få från folk att endast om man tävlar är man bra. Det är lite sorgligt. Men jag lägger all energi nu på uppfödning som jag älskar. Våra barn är 8 och 4 år och kräver också sitt så man hinner inte lägga den tid som krävs på ridning och träning. Min dröm är att i framtiden få upp en tränare hit som kan fokusera på träning och jag kan fortsätta med uppfödning. Ett stort problem är dock att det inte finns så stort kundunderlag idag och förstås att det är långt till alla tävlingar söderut. Men det är drömmen. En annan framtidsplan är att göra en riktig westernarena så att de som håller på med westernridning här uppe har ett alldeles eget ställe att samlas kring och ha tävlingar på, avslutar Shelly.

Om Redaktionen

Se också

Slutet av hästens liv

Det kan kännas svårt att tänka på slutet av sin hästs liv, men för bådas …