Home » Porträtt » Delfintränare & Westernryttare

Delfintränare & Westernryttare

 

Vad är den viktigaste nyckeln till framgångsrik träning med djur?  Hur åstadkommer du ett långvarigt och glädjefyllt samarbete med ditt djur? Delfintränaren och westernryttaren Susanne Adolfsson bjöd in klubben Gota Western Riders till Kolmårdens djurpark för att ge sin syn på saken. Kan man träna hästar som man tränar delfiner? Häng med i reportaget får du se.

 Text och foto: Lena Holmgren

Det är den 22 april och Lucky Rider har följt med östgötska Gota Western Riders, GOWR, till Kolmårdens djurpark, utanför Norrköping. Klubben har blivit speciellt inbjuden av delfintränare Susanne Adolfsson till en privat föreläsning om hur man utbildar och tränar delfiner. Syftet med besöket är att medlemmarna ska inspireras av metoderna och kanske få nya infallsvinklar till den egna hästträningen på hemmaplan.

Susanne Adolfsson har arbetat med delfiner på Kolmården i över trettio år. Det hon inte kan om de komplexa och intelligenta djuren är väl knappast värt att veta?

– Mycket kan jag, men med delfiner blir du aldrig fullärd. Efter alla år är det här jobbet fortfarande lika roligt, inspirerande och utvecklande.

I dag arbetar Susanne åttio procent på Kolmården. Fritiden ägnar hon åt sina fyra hästar hemma på gården, bara några kilometer härifrån. I tio år har hon ridit western. Knappast kunde väl GOWR ha önskat sig en bättre guide till sin inspirationsdag.

Är det något roligt på gång?

Fyrtiosju förväntansfulla personer, vuxna och barn, tar plats inne i delfinariet på Marine World. Gruppen ser liten ut på läktaren som rymmer 1800 åskådare.

Susanne placerar sig lägligt vid kanten till föreställningsbassängen. Hon ger ett vältränat intryck i sin gråsvarta våtdräkt och det långa håret är samlat i en prydlig fläta. Ofta spricker ansiktet upp i ett leende. Ler gör också de strömlinjeformade sim-virtuoser som nyfiket har dykt upp bakom Susanne i det turkosa vattnet. Deras ljuvliga och mångfacetterade ljud ekar i den vidlyftiga hallen. Är det något roligt på gång, tycks de undra.

I dagsläget finns det åtta Flasknosdelfiner på Kolmården; Vicky, Luna, Ariel, Lyra, Nephele, Pichi, Sting och Fena. Vicky är hela 38 år medan kalvarna Sting och Fena bara är 2,5.

delfinb

Motivation är A och O

Susanne inleder med att informera om arten Flasknosdelfin. Hur många känner till att den faktiskt är närmare släkt med hästar och kor än med hajar och fiskar? Men detta släktskap till trots så har delfinen inga öron att fälla framåt eller bakåt, den har ingen svans att vifta med, mimiken är begränsad till ett statiskt leende och kommunicerar gör de huvudsakligen genom ljud. Hur läser man av och hur tränar man ett djur som detta?

– Delfiner är vilda. Vi kan inte bli deras ledare, vi ingår inte i deras sociala rangordning. Vi kan heller inte tvinga dem, sätta grimskaft eller koppel på dem. Om en delfin misstycker simmar den bara iväg. Ja, vad är det som gör att vi lyckas få dem utföra våra önskemål och uppträda outtröttligt i föreställning efter föreställning. Vad tror ni, frågar Susanne och tittar ut över publiken.

– De måste tycka att det är roligt, kommer snart engagerade svar från läktaren!

– Exakt, de måste tycka det vi gör tillsammans är kul. Motivationen är A och O och en grundförutsättning för all bra kommunikation. Och vad motiverar en delfin? Om ni hade fått en makrill för rätt svar hade ni kanske inte blivit så förtjusta. Men för en delfin står fisk högt i kurs. Något de också älskar är att bli kelade och smekta.

Förstår principen fort

Susanne berättar att tekniken som används inom delfinträning kallas Positiv förstärkning. Metoden bygger på beröm och belöning vid önskat utfört beteende. Men hur vet en delfin när den har gjort rätt? Att försöka kasta en fisk till den mitt i ett spiralhopp, till exempel, det fungerar inte. Belöningen kommer för sent och kopplas då ihop med ett oönskat beteende. Nej, det handlar om ”timing” och för att kunna markera för delfinen att den har gjort rätt i precis rätt ögonblick använder sig delfintränaren av en visselpipa.

– Vi börjar utbilda en delfin när den är cirka ett år gammal. Den får lära sig att associera visselljud med något bra. En vissling betyder att fisk är på väg! Delfinen förstår principen väldigt fort. Nästa steg är att länka visselljudet till ett visst beteende. En tidig övning för kalven är att sätta nosen mot en ”target”, t ex tränarens hand. Varje närmande som kalven stegvis gör mot handen leder till en vissling som i sin tur leder till fisk, säger Susanne och låter en tränarkollega visa det färdiga resultatet på en av de unga delfinerna.

Inga bestraffningar

När grunderna väl sitter är man en bra bit på väg mot mer avancerade övningar. Med positiv förstärkning kan man belöna spontana beteenden och man kan forma beteenden, steg för steg. Ofta görs detta i en kombination. När delfinen har lärt sig ett helt moment sammankopplas momentet med en kroppssignal från tränaren, så att det önskade beteendet kan utlösas från just den signalen. Långt fram i utbildningen kan man sätta ihop flera moment innan belöningen kommer.

Vad händer då om delfinen gör fel?

– Det kan bero på att jag har gått för fort fram, varit otydlig, den har inte förstått. Här gäller det att vara kritisk mot sig själv som tränare. Sedan inträffar det förstås att delfinerna gör fel med flit, särskilt de unga som ska testa gränser. Men då ignorerar vi dem bara, det finns inga nej, tillrättavisningar eller bestraffningar. Metoden är otroligt effektiv, för just det att inget händer är så tråkigt för en delfin att den sällan upprepar misstaget.

Fri från konflikter

De lekfulla marina djuren tränas inte bara för att roa en publik, som många kanske tror.

– Nej, en stor del sker av forskningsskäl. Vi har en hel avdelning för det här på Kolmården, allt för att vi ska bli bättre på att förstå hur delfiner fungerar i vilt tillstånd. Men träningen utförs också för delfinernas psykiska och fysiska stimulans och inte minst i rent hanteringssyfte. För att slippa fånga in delfinerna när de ska få sin dagliga vård eller undersökas av veterinär så lär vi dem att komma självmant och ligga stilla under tiden behandlingen pågår.

Att lära en livlig och lekfull delfin att ligga stilla är mycket svårare än att få den att utföra höga hopp. Men med våra positiva metoder går det och de förhåller sig lugna och trygga till uppgiften.

Gamla Vicky, drottning i delfinflocken, kommer in till kanten och låter sig välvilligt ”undersökas” på magen och i munnen.

Susanne menar att det bästa med positiv förstärkning är att djuren får använda hjärnan så mycket. De måste verkligen tänka till för att få den eftertraktade belöningen. Eftersom metoden bygger på att man alltid lägger till något bra och aldrig bestraffar fel så blir relationen med djuret fri från konflikter.

Gå undan för tryck

– När vi tränar hästar använder vi oss oftast av negativ förstärkning. Det låter som något dåligt, men så är ju inte fallet. Nej, här ligger belöningen i att du avlägsnar ett obehag när hästen gör rätt, tryck och eftergift. Det är naturligt för hästen och tekniken ”att gå undan för tryck” är baserad på deras eget flockspråk. Men den ställer stora krav på oss människor. Vi måste vara lika tydliga och konsekventa som hästarna är mot varandra. I deras värld finns inget kanske eller vi får se. Det är här och nu som gäller. Sättet du korrigerar på och när du korrigerar har avgörande betydelse för resultatet. Om du t ex bara korrigerar ett oönskat beteende ibland kommer hästen snart att bli konfunderad och undra vad det är du vill. Det kan leda till såväl stress som passivitet. Risken för konflikter är ganska stor om du gör fel i träningen med negativ förstärkning

Kombinerar metoderna

– Det går inte att träna delfiner med negativ förstärkning. Däremot kan du med framgång träna hästar med positiv förstärkning. Metoden är effektfull inom en rad olika områden.

Istället för visselpipa går det bra att använda ett kort, distinkt ljud med munnen som markerar när hästen gör rätt.

En del tror att hästar blir tiggiga och nafsiga om man belönar med godis. Det är en myt. Gör du rätt är det precis tvärtom, intygar Susanne.

Själv använder hon en kombination av negativ och positiv förstärkning på sina hästar och menar att det viktiga är att planera vilken metod som ska användas vid varje enskilt tillfälle.

Föreläsningen går mot sitt slut. Susanne tackar för visat intresse och tycker det är mycket roligt att ha haft en hästklubb på besök, det är första gången. Hundklubbar, däremot, är vanligare.

Harmoniskt samförstånd

Efter lunch är det dags för delfinshow. Under en spännande halvtimme, med fart, ljus, musik och illusoriska vattenfall, redovisas resultatet av den positiva träning som Susanne pratat om på förmiddagen. Det är imponerande, människor och djur i harmoniskt samförstånd, kraft och energi. Delfinerna skjuter upp sina tränare högt i luften, låter dem surfa på sina ryggar, dansar, fångar bollar och utför akrobatik så man blir tårögd. Det är känslofyllt och vackert.

När föreställningen är slut strålar jag samman med Stina Gatel i folkvimlet utanför delfinariet. Hon är bekant med Susanne sedan tidigare och dessutom ansvarig i Gota Western Riders aktivitetsgrupp. Det var Stina som födde idén till klubbens inspirationsdag här på Kolmården.

– Dagen har varit givande och lärorik. Jag har pratat med flera i gruppen som har fått lite nya tankar kring inlärning och träning. Det man tar med sig är betydelsen av det egna kroppsspråket och att inlärning verkligen ska vara kul, för både människa och djur. Men framförallt att inlärning måste få ta tid. Inom westernridning har vi ofta för bråttom. Det kanske går bra ett tag, men inte så länge. Hamnar du i en sits där du ”tvingas” använda skarpa bett, vassa sporrar och annan så kallad ”hjälp”-utrustning ska du nog ta dig en funderare. Tyvärr kan inte en häst, på samma sätt som en delfin, välja bort en olämplig tränare, påpekar Stina.

Badade hellre med späckhuggare

När Susanne slutar för dagen får Lucky Rider följa med hem till gården för att hälsa på hästarna. Här möter vi även Susannes man Åke, tidigare chef på Kolmårdens rovfågelavdelning. Det står snart klart att om delfiner har en begränsad mimik så är Åkes desto mer varierande, från allvarsam min till hjärtligt gapskratt på bråkdelen av en sekund. Skratt blir det när Susanne, på mitt önskemål, håller en sill framför mulen på barnbarnens shetlandsponny Linda. Om Linda hade gjort en grimas (snablat) kunde det ha blivit en humoristisk bild. Men inget händer!

– Nu förstår jag, säger Susanne efter en stund. Hästarna är vana vid doften. Jag luktar ju fisk hela dagarna!

I den närliggande stora lösdriftshagen betar, förutom Linda, en korsning fullblod/ irländsk cob, ett halvblod och en Morganhäst.

– Jag började rida för drygt tio år sedan. Innan var jag livrädd för hästar, badade hellre med späckhuggare än satte mig på en häst. När jag fyllde fyrtio tog mina delfintränarkollegor med mig på ridäventyr till Näfvekvarn Western Riders utanför Nyköping. Jag var vettskrämd. Främst handlade det förstås om att jag inte kunde läsa hästar då. Men hur det var, där vaknade intresset. Numera är jag helt såld och det har varit western från början. Både Åke och jag är medlemmar i Western Riders Nyköping.

delfinbb

Apporterar regnjackor

På Näfvekvarn fanns Tindra, ett svart halvblod som snart kom i Susannes ägo.

– Tindra är 26 år idag. Hon har varit min läromästare, snäll och omhändertagande. Men Tindra hade med sig en del rädslor i bagaget, bland annat tyckte hon att regnjackor var riktigt otäcka saker. Jag funderade om inte det skulle gå att arbeta bort med positiv förstärkning. Och självklart, det gick alldeles utmärkt, nu till och med apporterar hon regnjackor. Det är det som är så häftigt med metoden. Djuren får en så positiv inställning till det hela, de stänger inte bara av, utan blir verkligt intresserade av uppgiften.

Det täta samspelet

Susanne hämtar vackra morganstoet Hagas Ella Boast, ”Ella Bella”, i hagen och ställer henne i friluftsspiltan, strax intill sadelkammaren. Tillbyggnaden här på gården är genuint westerninspirerad och det är Åkes förtjänst.

Ella Bella får, efter borst och puts, på sig sadel och träns och när Susanne suttit upp på gårdsplanen tar vi oss via vitsippekantad väg och mjuka skogsstigar ner till havet och Bråviken.

– Ella Bella är en underbar häst. Hon är sju år nu och det är med henne jag verkligen vill utveckla min ridning. Ambitionen är att tävla framöver, på lagom nivå och gärna i flera grenar så att ridningen blir varierad.

Att tvingas välja mellan delfiner och hästar känner Susanne som en omöjlighet. För henne går jobb och fritid hand i hand. Det som inspirerar och fascinerar mest är den nära relationen och det täta samspelet med djuren.

– Djuren berikar ju så mycket våra liv. De är experter på att lära sig läsa oss. Jag ser det som vår skyldighet att lära oss läsa dem, säger Susanne och blickar ut över havet.

Om Redaktionen

Se också

Gry Johannesen på White Stallion Ranch

När LuckyRider besökte White Stallion Ranch för nio år sedan träffade vi Gry Johannesen från …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.