Senaste nytt
Home » Tävling/Resultat » Ellen blev World Champion

Ellen blev World Champion

text och foto: anders berndtsson LuckyRider 5/2016

Som flera av er vet så åker Pernilla ett par gånger per år till USA för att träna och tävla. det ger ovärderliga erfarenheter och energi som kan förmedlas vidare till elever och tjänar som bränsle till de Europeiska tävlingarna. Det här gången hade dottern Ellen och jag bestämt oss för att följa med och se mamma tävla på Pinto World Show i Tulsa, Oklahoma.
Någon vecka innan avfärd ringde Steven Biller (vår tränare) och frågade om inte Ellen skulle tycka det vore kul att också delta i någon klass på World Show, han hade fått nys om en häst som var tillgänglig för det. Och självklart svarade vi direkt ja. Mamma åkte tidigare, men en vecka senare följde Ellen och jag efter.
Vi kom fram till Tulsa och fick där träffa George (GSR Worth the Wait). George är multipel Världsmästare och har tävlat för bland annat Tyska ungdomslandslaget i Youth World Cup. Nu gällde det att bestämma vad som skulle ridas och Ellen hade det hela klart för sig English Pleasure och Trail, hon hade gärna velat rida Western Pleasure också, men det klassen gick tyvärr efter vår hemfärd och Barrel Race och Pole Bending tackade hon vänligen men bestämt nej till även om också de Leadline-klasserna var Walk/Trott. Kanske är på sin plats att förklara begreppen: Leadline innebär att det finns någon med som håller i grimskaftet av säkerhetsskäl och Walk/Trott innebär att klasserna genomförs utan galopp. I övrigt så genomförs och bedöms klasserna precis som vanligt. Och vid World Shows Leadline-klasser delar heller inte alla deltagare på förstaplatsen, vilket annars är brukligt vid dessa klasser i Europa. Vilket för övrigt är ett fantastiskt sätt att introducera 3-8 åringarna i tävlandets värld.
Så följde ett antal dagar av intensiv träning för såväl mor som dotter, både individuellt och tillsammans. Första tävlingen var English Pleasure, och allt var riggat, svårigheten var bl a att ”posa” dvs rida lätt, och att rida lätt på rätt ben, men det lyckades Ellen med och gjorde en fantastisk ritt. Men tio sekunder från slutet så fick väl George för sig att bocka, helt utan förvarning och tillsynes utan anledning (ja någon fanns väl, men vi har än idag inte förstått vad det var). Hela arenan stannade upp och kippade efter andan. Så även Pernilla och Ellen som ju bägge vid det här laget var vettskrämda. Ellen räddade dock situationen, hon hängde kvar runt halsen på hästen och fixade därmed en sjätte plats i klassen istället för att bli diskad.
Ellens tävlingskollegor, det vill säga pojkar och flickor i åldern 3-8 år kommer en efter en fram och berättar för Ellen hur duktig hon var och hur synd det var eftersom hon ridit så bra. Ellen förstod ju inte så mycket av vad de sa eftersom hon inte talar eller förstår så mycket engelska än, men ett är i alla fall klart att lika ledsna som vi var för att det hade gått som det gick och framförallt av rädslorna som infinner sig, lika rörda blev vi av den godhet som alla på tävlingsbanan visade. Även föräldrar och handlers som fram till Pernilla och gav en tröstande kram.
Vi avslutade den dagen med en gemensam middag. Georges ägare och tränare och vi alla ältade det hela ett par gånger till. Nu fanns det ju tid för en dags intensiv träning innan det skulle tas revansch i Trail och George skulle minsann få lära sig att man inte kastar av en liten svensk prinsessa hur som helst! Vad händer då? Jo Ellen blir matförgiftad! Så istället för träning blev det att ligga nedbäddad på hotellrummet mellan kräkningarna… Och Ellen undrade och frågade hur det skulle gå med Trailen. Ja vi får väl se, blev svaret, vill du så får du, men om du inte vill eller orkar så behöver du inte. Sista kräkningen kom fem på morgonen på tävlingsdagen, men då sa Ellen ”Nu får det vara nog, nu åker vi till George!” Sagt och gjort!
Som ni nu alla förstår hade det ju inte blivit så mycke till träning, men superpeppad av mamma och coachad av Steven ”Du måste visa dem att det är du som bestämmer, att det är du som rider, mamma håller bara i” så var Ellen helt fokuserad på uppgiftern. Vi anlände några minuter tidigt till klassen och hann rida några bommar och göra några vändningar. Sen gick de banan! De var förta ekipage ut i klassen, i gången in till arenan blev vi stående några minuter, och hann då också instruera Ellen om några små detaljer: le och upp med hakan. Och sen startade de. De gjorde ett Trail-mönster som vem som helst skulle ha varit avundsjuk på. Pernilla förberedde Ellen inför ökningar och avsaktningar, men Ellen satte dem själv. Vändningen i boxen gjorde Ellen och George så snabbt och smidigt att Pernilla knappt hann med och hon kände sig mest i vägen.
Nu följde en lång väntan på att övriga ekipage skulle göra sina ritter, då visar det sig att Ellen blivit utvald till Exibitor of the Day, varför det blev en liten intevju (som pappa fick tolka) och fotograferande, och ett presentkort på $200. Nu till prisutdelning: Det är fyra domare som dömer, speakern upplyste oss om att två domare, varav den ena var huvuddomaren var överens så därför lästes deras placeringar upp först: ”First under both Judges Ellen Berndtsson och GSR Worth the Wait” och ni kan gissa att vi skrek (i alla fall jag, vet inte vad alla andra gjorde för jag var helt tagen av situtationen) sen följde en fjärdeplacering för domare tre, och domare fyra hade även han Ellen på en första plats. Den sammanlagda placeringen resulterar alltså i en värdsmästar-Titel: World Champion in Youth Amateur Leadline Walk/Trott Trail. Så när Ellen kommer ut från arenan, så blev det givetvis en High Five från Steven. Och alla var vi lika gråtandes och rörda över stunden som vi var för två dagar sedan, men känslan är en helt annan! Och självklart blev även reportern överlycklig för storyn blev ju ännu bättre!
Det tog en stund att ta sig tillbaka till boxarna och vi njöt alla av varje sekund och Ellen tog artigt emot gratulationer och flera high fives där hon ömsom red, ömsom promenerade genom stallarna och genom hela anläggningen. Och där väntar nästa överraskning. Ja för självklart var det en överraskning att Ellen vann, även om hennes ritt utmärkte sig för att den var just en”ritt”, det vill säga hon åkte inte bara med på den ledda hästen. Jo där står ett blomsterbud med en bukett rosor. Pernilla och jag fattade mest ingenting, men nu är det så att George har ju beteckningen GSR i sitt namn och GSR står för Gentlemen Send Roses, dvs Georges pappa. Och Harnish Performance Horses som äger hingsten Gentlemen Send Roses hade under vår promenad varskotts av någon och kunde därmed som brukligt sända en bukett rosor till Ellen som ett tack för att hon hade adderat ytterligare en World Champion-titel till GSRs lita av presterande avkommor.
Och hur gick det för Pernilla då? Jo hon red två klasser, bägge med över 40 startande. Here Comes Honey BooBoo deltog i Western Pleasure och gjorde det bra men utan att gå vidare till final. Men med Look Whats Comin gick Pernilla till final, i English Pleasure (Hunter)!

Om Redaktionen

Se också

Pre Summer Challange med Lucky Rider Horseman of the Year

Knallebyggdens Western Ryttare har haft sin årliga sommartävling ”Pre Summer Challange” med ”Lucky Rider Horseman of …