Det stora fårkriget – en historia om kolonisationen av den amerikanska Västern

LR 7/2007
Text: Lars-Göran Söderberg
Foto: istockphoto.com

[private]


När den nordamerikanska Västern erövrades, uppstod stridigheter av de mest skiftande slag när olika intressen ställdes emot varandra. En av de bittraste och mest svårlösta konflikterna uppstod mellan fårfarmare och boskapsuppfödare i början av 1870-talet och skulle komma att pågå ända in på 1900-talets första decennier.


2700 hedar till 2 miljoner djur

Fårets historia i Amerika är lika gammal som spanjorernas. Precis som conquistadorerna förde med sig boskap och hästar från Den gamla världen, fraktades också får med över Atlanten. Faktum är att Columbus redan på sin andra resa hade med sig spanska får till dagens Haiti. Därifrån togs de vidare av Cortez till Mexiko, när landet lades under spansk överhöghet. Missionärer och upptäcktsresanden drev slutligen fåren norrut, till de områden som senare skulle bli kända som New Mexico, Texas och Arizona.
Så småningom antog fåruppfödningen i dessa trakter enorma proportioner. Det torktåliga buffel- och grammagräset visade sig vara förvånansvärt näringsrikt, och betesmark fanns det gott om. En av de största fårbesättningarna i New Mexico under dess tid som spansk provins uppgick till hela 2 miljoner djur, vaktade av 2 700 herdar, pastores, som med pil och båge skyddade sina hjordar mot både rovdjur och indianer.
Vid 1800-talets början hade fåraveln även vuxit sig stor på den amerikanska östkusten, men var då baserad på får med ursprung längre norrut i Europa. Besättningar av dessa kom i sin tur att under den närmaste femtioårsperioden att sprida sig ända bort till Oregon på västkusten. Samtidigt med denna ökning av fårbeståndet, hade aveln i grannstaten Kalifornien minskat i motsvarande grad.


Brist på kött och ull

Guldrushen i Kalifornien 1848 medförde snart en brist på kött och ull, som uppfödarna i Oregon inte på långa vägar kunde tillgodose. Detta gjorde att fårfarmarna med början i New Mexico såg sin chans. Istället för att sälja sina djur hemma för knappt en dollar styck, drev man dem till Kalifornien, där priset kunde bli så högt som 25 dollar. Eftersom kostnaderna för fårdriften också var utomordentligt låga i jämförelse med drift av boskap, blev vinsten desto större. Den omtalade trappern och indianbekämparen Kit Carson (1809- 1868) var för övrigt en av de djärva män som under en period av sitt liv kom att tjäna en hel del pengar på att driva får till Kalifornien.


Ranchägarna ogillade fårfarmarna

Då inbördeskriget upphörde 1865 räknar man med att en dryg miljon får hade tagits till Kalifornien, något som gjorde att en egen uppfödning kom till stånd. Detta i sådan skala att det femton år senare fanns över 5 miljoner får utefter Stilla havets kuster. Men då hade sedan länge bristen på mark och köpare tvingat många av farmarna att driva fåren i motsatt riktning, mot beten på andra sidan Klippiga Bergen.
Emellertid var det också till dessa platser som boskapsdrivningen från framför allt Texas hade gått, vilket tillsammans med nyodlingslagen från 1862 –  som garanterade var och en som kunde betala in en smärre registreringsavgift 130 tunnland jord – förde med sig att stora områden i Wyoming, Montana, Colorado, Utah koloniserades. Ranchägarna, som var de som kom först, ansåg sig ha ensamrätt till markerna och såg med avsky på hur dels jordbrukarna stängslade in sina jordar och hindrade boskapens rörlighet, dels hur fårfarmarna intog stora områden med sina hjordar och, som många cowboys trodde, förstörde kornas bete för all framtid. Man skyllde på allt ifrån en speciell lukt från ”ullmonstrens” klövar, som påstods skrämma boskapen, till att gräset betades så grundligt att det inte kunde växa upp på nytt. I båda fallen var det naturligtvis fel, någon skrämmande lukt existerade inte och fick bara fåren tillräckligt med utrymme, så förstördes aldrig gräset.


Hedarna udda figurer

Många bedömare framhåller att det var fårfarmararna själva som bidrog till boskapsuppfödarnas antipati. Herdarna levde vanligtvis ensamma med sina hjordar och kom att betraktas som mer eller mindre udda figurer, som dessutom ofta var av mexikanskt, indianskt eller baskiskt ursprung och sällan kunde prata engelska. Förhållandevis många mormoner var likaså engagerade i fåraveln, och även dessa betraktades med stor misstänksamhet.


Konfrontationer

Med vetskapen om att det en bit in på 1880-talet hade drivits över 15 miljoner får över Klippiga Bergen, är det lätt att inse att konfrontationerna mellan farmare och boskapsuppfödare blev många och häftiga. De ”deadlines” som sattes upp av de senare, innebar en gränsdragning som fåraherden tvingades att rätta sig efter. Gjorde han det inte utan drev fåren vidare i den riktning han var på väg, stod knappast följderna i proportion till intrånget. Fåren sköts eller klubbades ihjäl, liksom ibland också herden, eller så slängde man rätt och slätt in dynamit och sprängde eller tände eld på dem, en effektiv metod då elden spred sig snabbt i den tätt packade hjorden.
Boskapsskötarna kunde också driva fåren över branta klippstup eller jaga en flock vilda mustanger framför sig, så att de bokstavligt talat trampade ihjäl dem. Att förgifta fåren med strykning eller andra kemikalier var också en relativt vanlig metod, som orsakade stort lidande bland de stackars djuren.
En av de mest uppmärksammade och blodigaste konfrontationerna mellan fåraherdar och boskapsuppfödare tog sin början i Pleasant Valley, Arizona, 1886, och skulle inte upphöra definitivt förrän fem år senare. Två grannfamiljer, Grahams och Tewksburys, med rancher i närheten av varandra, hade utvecklat en ovänskap som ledde till att den senare lät sig övertalas av ett större företag inom fåraveln, Daggs Brothers, att lätta på bevakningen till betesmarkerna i dalen. Som belöning lovades de en del av företagets vinst, ett vanligt sätt att leja lojala medarbetare inom fårindustrin. Företeelsen kallades partido och gick långt tillbaka i tiden, då fattiga farmare inte hade råd att betala lön till sina herdar utan istället erbjöd dem ett visst antal av de lamm som föddes. På så sätt blev herden delägare och kunde på sikt bygga upp en egen hjord.


Många dog

När familjen Graham såg ”den vita skräcken” välla in i Pleasant Valley utbröt ett formidabelt krig, i vilket sammanlagt mellan 25 och 50 personer fick sätta livet till. Redan året efter, 1887, fick fårägarna se sig besegrade och de får som överlevt fördrevs ut ur dalen. Fientligheterna mellan de båda familjerna bestod oavsett detta och upphörde inte förrän alla manliga familjemedlemmar utom en hade gått en våldsam död till mötes.


Starka känslor

Konflikterna mellan boskaps- och fåruppfödare fortsatte på andra håll i landet under många år framöver. Det var egentligen inte förrän 1909, då tre herdar sköts ihjäl i närheten av det lilla samhället Teensleep i Wyoming, som det gick att skönja ett slut på stridigheterna. Två av de mördade, Joseph Allemand och Joseph Emge, var väl sedda och respekterade i båda lägren, och de starka känslor som utlöstes av dådet ledde till att Wyomings nationalgarde fick kallas in för att upprätthålla ordningen före och under rättegången. Wyomingtidningen Thermopolis Record slog den 10 april samma år upp det inträffade på sin förstasida och konstaterade att ”more blood marks the trail of civilization”.
Förövarna fick förhållandevis långa fängelsestraff, och även om flera av dem relativt snart övergick i villkorliga domar, så hade händelsen fört med sig att fårfarmarnas rätt till bete och vatten kunde slås fast en gång för alla.
I själva verket hade många ranchägare redan mot slutet av 1880-talet upptäckt flera av fördelarna med fårskötsel. Fåren krävde mindre vatten än boskap, arbetsinsatsen kunde minskas, då en herde med hund kunde styra över tusentalet får, och framför allt klarade de vintrarna i de nordliga staterna betydligt bättre än vad korna gjorde. Sammantaget ledde detta till en mer positiv bild av fåraveln, varpå yrkets status sköt i höjden och allt fler vita amerikaner började pröva lyckan med de tidigare så föraktade djuren.

LITTERATUR:
Chilton Charles, Boken om Västern. Svensk Läraretidnings Förlag, 1966.
Cuury Larry, red., The American West. Viking Press, 1972.
Forrest Earle R., Arizonas Dark and Bloddy Ground. Caxton Printers, 1936.
Gilfillan Archer B., Sheep. Little Brown and Company, 1930.
Maudsley Robert, Texas Sheepman. Winifred Kupper, red. Books for Libraries Press, 1971.
Vestal Stanley, Kit Carson. Lindqvists Förlag, 1964.

[/private]

Om The editors

Se också

Framgång är ett val

En ny bok har öppnats för 2019. En bok som ska fyllas med innehåll, ett …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *