Skynda långsamt

Skynda långsamt

Fler tävlingar för yngre hästar kan medföra en forcerad träning där varken häst eller ryttare är mogna uppgiften, anser Staffan Ljunggren . Staffan är en av veteranerna inom westernridningen i Sverige och verksam som tränare av både hästar och ryttare. I denna artikel belyser han problem som kan uppstå om man prioriterar kortsiktiga mål.

Text Staffan Ljungren  Foto: www.fotostallet.se

[private] Lucky Rider Nr 2 2006


[protected] Det finns tendenser till för tidig tävlingsdebut med höga prestationskrav för unghästar inom westernridningen i Skandinavien.
Om detta sker i kombination med oerfarna ryttare kan konsekvenserna bli negativa. Inte bara för individen (unghästen), utan också för träningsmetodiken och synen på hur träning ska bedrivas. Med ordet träning i detta sammanhang menar jag utbildning, fysisk uppbyggnad och mental mognad.

Låt träningen ta tid
Läser man artiklar och pratar med erfarna hästmänniskor är budskapet nästan alltid detsamma. Man ska ta tid på sig och ge hästen chansen att mogna i egen takt. Hästar som inte känns klara fysiskt eller mentalt får stå över något år. Men… är det så i verkligheten? Tillämpas det som sägs och skrivs?
Min uppfattning är att fler unghästar  än tidigare kommer ut för snabbt. Med höga prestationskrav och med betsling som i andra sammanhang förväntas användas på en äldre, grundligt tränad häst.
Jag upplever att allt fler nya hästägare, främst när det gäller de så kallade ”westernraserna” (quarter och paint) är otåliga eller har invaggats i uppfattningen att dessa hästar ska ridas och tävlas tidigt, annars blir det inget av dom.

Vad är styrande
Inom AQHA, American Quarter Horse Association, förändrades för ett antal år sedan åldersgränserna för olika betslingar och tygelfattning. Tidigare var det så att man kunde tävla 2-, 3- och 4-åringar med tränsbett, alternativt bosal och därmed red man med tvåhandsfattning. Hästar som var 5 år och äldre var då tvungna att ridas på stångbett och en hand. Man upplevde det som att hästarna drevs på för hårt träningsmässigt mot enhandsfattningen och kvaliteten blev lidande. Bland annat därför höjdes åldersgränsen på hästen till 6 år för stångbett och enhandsfattning. Detta innebar ytterligare ett år med tvåhandsfattning och tränsbett alternativt bosal.
Inom AQHA kan man tävla i samma klass oavsett om man rider en unghäst med tvåhandsfattning eller en äldre häst med enhandsfattning. Detta tycker jag är bra. I vissa discipliner inom  ”westernvärlden” finns en ännu längre process i träningen av unghästen till ”färdig” bridlehorse.
Inom Reiningvärlden finns National Reining Horse Association som huvudorganisation. Där har man inte samma upplägg som AQHA. Där finns separata så kallade snafflebit/hackmore-klasser för unghästar med tvåhandsfattning och övriga klasser för stångbett och en hand oavsett hästens ålder. Man kan heller inte blanda hästar med tvåhandsfattning och enhandsridning i samma klass.
I tillämpningen av NRHA:s regler här i Sverige, riskerar konsekvensen att bli, att ryttare under alltför kort tid rider med tränsbett och tvåhandsfattning. Detta för att komma i gång med stångbettet och enhandsfattningen så tidigt som möjligt.
Jag har sett flera exempel på tävlingsekipage där varken hästen eller ryttaren varit mogna för stångbett och enhandsfattning. Ryttarna känner sig ibland pådrivna av tränaren att börja med stången. Konsekvensen med för skarpt bett i kombination med för dålig grundridning blir att hästen går bakom hand (vågar inte ta kontakt med bettet), lägger för mycket vikt på frambenen (hänger på bogarna) och tappar därmed arbetskapaciteten med bakdelen (hästens motor!). Ibland kan konsekvensen också bli stress vid exempelvis galoppombyten och inför ett stop. Hästen vill rusa ifrån bettet.
Inom Western Riders Association of Sweden har man tillämpat AQHAs regler hela tiden. När hästen är 6 år ska den ridas på stång och en hand. Man har dessutom skapat undantag från åldersreglerna på C- och D-tävlingar där alla hästar, oavsett ålder, kan ridas på tränsbett eller bosal och tvåhandsfattning, just för att inte påskynda enhandsridningen för mycket.

På vilket sätt påverkar ekonomin
Eller är det ekonomin som styr? Pengarna som lagts på inköp (vi pratar 100 000-tals kronor för en hobbyhäst!) och på tränare, vill man ha valuta för så fort som möjligt.
Jag tror inte pengarna är en avgörande faktor i Sverige, men jag tror att den i förekommande fall är det i Nordamerika och att man där ofta ”speedar upp” träningsprogrammet för unghästen. De hästar som inte passar in byts ut. Det behovet eller läget har vi inte och behöver heller inte ha i Sverige.

Vilka faktorer kan jag själv påverka som hästägare/ryttare
Alla kan själva fundera på vad som är rimligt när det gäller hur fort man ska gå fram. Det skiljer naturligtvis från häst till häst, men en 2-åring är en väldigt ung häst, oavsett hur mycket raketbränsle den fått för att växa färdigt och vilken hästras det än är. En tvååring är inte vuxen.
Fundera på konsekvenserna om man nästan ”hoppar över” tvåhandsridningen för att direkt gå över till stång och en hand. Vi som varit med 30 plus ett antal år vet hur det kan gå. Det var det första misstaget vi gjorde när vi började med westernridningen i Sverige. Vi trodde det skulle vara så. Westernridning skulle vara stång och en hand, men vi insåg snart att det var väldigt fel.
Alla kan ta ställning till om man vill ha en häst som håller i 5 år eller 15 – 20 år.
Alla kan ta ställning till om man vill att hästen ska tränas med humana metoder eller inte.
Alla kan ta ställning till om man vill att hästen ska få ridas i terräng ibland eller bara på ridbana/i ridhus.
Alla kan välja och vraka bland de olika tävlingsgrenar och nivåer som finns och hur många starter hästen ska göra på en tävling.
Egentligen tycker jag det handlar om sunt förnuft hos hästägaren och lite bestämda åsikter om vad man vill och vad man tror på.
När man tagit ställning till ovanstående väljer man tränare/instruktör, träningsmetod och sätter en tidsram med olika delmål.

Hur ser det ut i omvärlden?
En hopphäst betraktas fortfarande som unghäst när den är 10 år! Detsamma gäller dressyrhästar.
En ropinghäst på en rodeotävling är väldigt ofta mellan 10 och 20 år. En ranchhäst likaså.
Det är viktigt att påpeka att det finns ett synsätt inom olika hästsporter eller verksamheter att en häst måste få växa in i rollen för att hålla länge både fysiskt och mentalt. Det synsättet ska vi ta efter i så stor utsträckning som möjligt och inte forcera unghästarna.

Sammanfattning
Risken med en forcerad träning och ett synsätt att det är helt OK att tävla 3-åringar för fullt är att det blir alltför hårda tag för att nå snabba resultat.
Det kan bli en oacceptabel hästhantering som följd och hästar som slås ut i träningsprocessen eller slås ut alldeles för tidigt efter bara några få års tävlande.
De ryttare som är förebilder – antingen dom vill eller inte – måste tänka på vilken påverkan man har på andra, mindre erfarna ryttare. Jag vill också säga att de flesta ryttare idag är bra föredömen.
Jag efterlyser en mer offentlig diskussion, inom och mellan de olika organisationerna, om etik och moral när det gäller hästhanteringen.  Detta är viktigt eftersom det skapar normer som nya oerfarna ryttare kommer att ta efter och anpassa sig till. Utomstående bedömer verksamheten efter dessa normer. De sätter en stämpel (positiv eller negativ) på westernridningen.

Staffan Ljunggren[/protected][/private] [/private]

Om The editors

Se också

Unghästträning med Walle Wass del 1

Waldemar Wass och unghingsten Silver Sacramento. En serie i 20 delar där Waldemar Wass får …