Senaste nytt
Home » Blandat » Jason Patterson – That moment

Jason Patterson – That moment

text: jason patterson foto: istockphoto.com

Jag har inte satt mina fötter på en tävlingsbana på mer än fyra år och jag har inga planer på att ändra det, men jag kan inget annat än hjälpa att bli lite tävlingssugen vid den här årstiden! 

Jag älskar den känslan jag får när jag bara tänker på att tävla, den känslan av skräck blandad med eufori när man vet att man ska utsätta sig för något som man har gjort hundratals gånger men som ändå känns som första gången vid varje tillfälle. Den känslan för mig är den samma oavsett om jag tävlar i Dallas, Texas eller Axevalla.

I min ungdom tävlade jag ofta på rodeos runt om i norra Texas. På den tiden var Clay O’Brian Cooper och Jake Barnes mina hjältar, målet var National Finals Rodeo i Las Vegas. Även om jag visste att mina talanger inte någonsin skulle nå upp till mina hjältars och att chanserna att hamna i Las Vegas en vacker dag var lika stora som att bli träffad av blixt två gånger på samma dag eller att man kammade hem högsta vinsten på lotto. Men det stoppade mig inte från att försöka.

Rodeo kan antingen vara ett aktivt intresse eller ett väldigt känsligt ämne, beroende på vem man pratar med. Många tycker att rodeo är den mest fantastiska sporten i världen, medan andra tycker att den hyllar och uppmuntrar djurplågeri. Som en amerikan och Texasbo som växte upp i ranch country är just rodeo en del av min kultur, något som är lika självklart som hockey i Sverige och är något som jag själv har aktivt deltagit i så många gånger att jag inte kan räkna. Som vuxen och djurvän kan jag däremot se motståndarnas synpunkter och förstår varför dom tycker som dom gör.

Men om man ser förbi diskussionen om djurskydd inom rodeo kan jag säga att jag har väldigt goda minnen av sporten som jag tävlade i på olika nivåer fram tills jag flyttade till Sverige.

Det är nog inte så många som vet att det har funnits och finns en välfungerande och aktiv ungdomsverksamhet inom just rodeo på såväl nationell som på delstatsnivå i USA. Junior Rodeos heter dom. Alla är välkomna så länge man är under nitton år gammal och så vitt jag vet så får båda tjejer och killar tävla i samtliga grenar.

På min tid började dessa Junior rodeos på tidig sommar och pågick fram till hösten. Det fanns stora tävlingar och mindre, det fanns lokala samt dom som fanns långt bort. Det fanns även vissa tävlingar där man kunde samla poäng för att delta i det nationella mästerskapet.

Jag tävlade i team roping från när jag var cirka elva år gammal. Team roping tävlingar fanns det gott om, men de tävlingarna var lite tråkiga tyckte jag då det fanns så många som tävlande. Det kunde finnas uppemot 1000 lag vilket gjorde det hela till en långdragen procedur då man fick vänta timme efter timme, ibland långt in på natten, för att tävla. Det enda jag såg framemot på dom tävlingarna var de få sekunderna man fick vara på banan själv. Det fanns inte heller någon publik att prata om utan bara andra tävlande som drack Coka Cola och pratade skit på läktaren.

Junior Rodeos var en annan femma. Där var det endast ungdomar, och visst det var många grenar och det kunde också dra ut på tiden men just där och då spelade det ingen roll för att man fick chans att träffa så många olika ungdomar med samma intresse.

Tävlingarna var för det mesta fredag och lördagskvällar. Jag kommer mycket väl ihåg att på tävlingsdagen gick hela eftermiddagen åt med att förberedda sig noggrant med en kittlande iver och pirrande mage inför kvällens rodeo.

Fram tills jag fyllde sexton år, innan jag fick körkort, brukade mamma och pappa köra mig till de olika tävlingarna. I släpet hade jag alltid med mig min paint, en svart och vit tobiano, som hette Spot. Under mina senare tonåren byttes Spot ut för en flashy skimmel som hette Junior som jag skrev om i min sista krönika.

Det var fantastiska tider där man fick ägna helgerna åt det man älskade mest ihop med familjen. Miljön kring en rodeo är något alldeles speciellt, särskilt om man är tävlande. Man körde alltid in på entrén till tävlingsplatsen på sen eftermiddagen eller kväll, sedan höll man stenkoll på havet av pickups och trailers för att se vem som hade dykt upp på just den tävlingen.

I en ung pojkes ögon fanns det en nästan magisk aura och en elektrisk atmosfär som svävade över dom tävlingsplatserna och inkapslade allt i en bubbla där allt var spännande, roligt och bra.

Ljudet från speakern flöt genom den svala kvällsluften och blandade sig med den underbara doften av popcorn och hamburgare som serverades i kiosken. Hästar gnäggade, kreatur brölade, människor skrattade och man kunde inte hjälpas att slukas helt av arrangemanget.

Stämningen var alltid på topp bakom kulisserna och på framridningen, alla hjälptes åt, alla hejade på varandra även om vi inte hade träffat varandra innan den kvällen. Fanns det någon med ett trasigt träns, slet man bort sitt eget och lånade ut det. Blev en häst halt langade man över tyglarna till sin egen häst så att dom kunde tävla och när någon satte i hörnet och grät efter att ha gjort sig illa eller pga besvikelse över ett misslyckande så fanns det ett hav av armar, uppmuntrade ord samt hjälpande händer kring den människan för att nästa gången så det kanske just vi andra som satte där.

Det hände även att man fick går bakom chuten för att hjälpa en tjurryttare dra sitt rep runt ett moster på ett ton. Om man tycker att tjurriding ser otäckt ut på tv eller från läktaren borde man se det någon gång bakom gaten, när en modig människa spänner sig fast på ett djur bestående av muskler och horn sedan ser den explosionen som blir när ryttaren nickar och tjuren inser att grinden är öppen.

Jag var med på många rodeos på den tiden men det kändes speciellt varje gång. För en ungdom kändes det väldigt glamoröst att backa upp i boxen på en lördagskväll framför publik och hör sitt namn från högtalarna, blir duschad av lampornas sken under ett täcke av mörker och gör det man var bäst på, det man älskade mest.

Sen var det dags, sanningens ögonblick.

Man hade tränat hela året, förberett sig hela veckan och laddat hela dagen för just det ögonblicket. Publiken blev tyst och helt plötsligt var vartenda öga fastklistrat på en. Med blodsmak i munnen, lassot i handen, vinst i siktet och en mage som vände sig ut och in, nickade man.

Grinden flög upp med ett smäll.

Kalven stack och man kände nästan G-krafterna i magen när hästen som var taggad ändå ut i hovskägget fullständigt exploderade som en värmesökande missil efter kalven. Kalven var konkurrenten, den bestämde hastigheten, kalven var just då det enda som fanns i hela världen.

Man kände vinden i ansiktet, koncentrationen, och adrenalinet som pumpade, helt plötsligt var man ensam i universumet, fri och det fanns ingen som kunde hjälpa en om det gick åt pipan eller blev farligt. Sinnen, kroppen och situationen tog över, man hade tränat, tränat, tränat och nu var det upp till bevis, hade man förberett sig tillräckligt? Var man redo? Var man av rätt virke?

Just där och då var det inget annat som spelade någon roll, inte skolan, inte kompisar, inte bekymmer och man bevisade för sig själv att även om man kanske inte hade självförtroende i alla aspekter av livet så hade man det i alla fall just där, man var modig, stark och vågade ställa upp! Jag levde för det ögonblick, den sekunden där det var bara jag, min häst, banan, kalven och även om vi var omringad av hundratals åskådare så i det ögonblicket var det bara vi. Under dom få sekunderna var det just då man kände sig klarvaken, i nuet mer än någon annan gång och mer vid liv än någonsin.

Ibland gick det bra, ibland mindre bra, men det gick aldrig dåligt, något som man håller så varmt om hjärtat, som man lever för, något man skulle göra gratis, något man gör för sig själv, kan aldrig bli dåligt eller negativt.

Man levde för dom gångerna det gick som på räls, när speakern tjoade, publiken skrek och när man kände den där känslan av ”Jag vann!” eller ”Det gjorde jag bra, nu vill jag hem och träna sen göra det ännu bättre.”

Vid dom tillfällen då det gick mindre bra, gick besvikelsen över snabbt, man hade vänner, familjen och medtävlande som skrapade upp en från botten, stötte och fick mig att må bra, det fanns inga förlorare och det viktigaste var att det var kul.

När man missade, klantade sig eller saker inte gick som man hade tänkt sig var då den sanna definitionen av karaktär kom fram, vinst eller förlust kom man alltid tillbaka igen och igen och igen och gav aldrig upp, man försökte och försökte med varje uns i kroppen och själen. Jag älskade att tävla och det fanns ingen förlust eller nederlag som skulle få en att sluta för att där var man en stjärna, där var man någon, där var man helt lycklig, där var man i en plats där man ville vara för evigt.

Utöver de fina minnen man tog med sig från dom tiderna var det också då man lärde sig att ta en förlust som en möjlighet att lära sig, vinna med ödmjukhet och behandla funktionärer, medtävlande och domaren med respekt, samtidigt lärde man sig att följa regler, erkänna misstag och framförallt tro på sig själv.

Dom dagarna är långt borta men minnen finns kvar, minne som jag inte skulle byta ut mot hela världen och det blev platsen där mitt intresse för hästar växte och hjälpte mig att tävla på högre nivåer senare i livet.

Alla befinner sig på sin egen nivå, alla har varit en nybörjare, jag hoppas att alla er som tänker våga sig ut på tävlingsbanan i år har med hela hjärtat och sinnesnärvaron att njuta av varje sekund. Må rookien ha modet att inte ge upp när förlusten och besvikelsen är framme. Må veteranen ha förmågan att uppleva varje tillfälle på tävlingsbanan som om det var den allra första gången.

The only way to lose is to give up!

Good luck to you all!

See you next time!

Om Redaktionen

Se också

Julklappstips

Till helgen är det första advent. Älskar december, så mysig stämning hela månaden. Det betyder …