Från Norrland till Tyskland, till Bökeberg och så vidare till gården utanför Båstad. Lars Åström och hans team trivs bra i södra Sverige där de idag driver verksamhet med ett tiotal hästar i träning.
Text och foto: Natalie Lindholm
I Hälsingland, som är Lars hemtrakter, är det visserligen långa vintrar men nästan alltid vackert väder. För norrlänningen är Skånes bitande vindar inte nådiga men kylan vägs upp av en längre sommar och närheten till resten av Europa. Inne i stallet tar Lars emot med ett stort leende och strax dyker även Tone Corneliusson och hästskötaren Matilda Jansson upp. Sedan Augusti 2014 hyr Lars och Tone in sig på en anläggning utanför Båstad. Anläggningen ägs av Barbro och Peter Nidelius som tränat för Lars i många år och när paret förra året frågade om Lars ville ta över ett av stallarna på gården var han inte sen att tacka ja. Förutom det egna stallet med tolv boxar finns här fina hagar, ett stort ridhus och en fantastisk utsikt uppe på åsen.
Önskar att nivån i Sverige höjs
Lars och Tone, som hängt ihop i fyra år, är båda överens om att läget här är oslagbart. Trots att Lars är uttagen till spetstruppen i landslaget, skördat framgångar både i internationell konkurrens i Tyskland och här hemma i Sverige, med många vinster på September Rundown bland meriterna, är han inte speciellt intresserad av att rabbla meriter. Istället vill han prata om ridning med kvalitet.
– Det krävs mycket av hästarna i den här sporten och det går inte att tro att man kan träna fram en medioker häst till toppen, säger han när vi tar plats runt det lilla bordet i sadelkammaren.
– Man är så utelämnad inne på banan när man måste utföra allt på slak tygel och hästen måste vara avslappnad för att det ska fungera. Det allra svåraste är att få till en häst som ser helt avslappnad ut även på tävling. Det är något vi måste bli bättre på i Sverige. Visst kan du stoppa långt genom att dra hästen i käften men det är inte vad reiningen handlar om. Du behöver inte åka 15 meter, huvudsaken är att du gör det du gör med finess, säger han bestämt. Överlag vill Lars se att lägstanivån på reiningen i Sverige höjs. Vi måste bli bättre för att kunna konkurrera internationellt menar han. Innan Lars landade i Skåne jobbade han ett år hos George Maschalani i Tyskland. Och trots att han tävlat i många år innan dess var det först där träningen blev riktigt intressant. George låg på topp i Europa då i de flesta grenar och är bland annat väldigt duktig inom Western Riding.
– Ute i Europa får det ta lite mer tid, där har man råd att lämna bort hästen och ha den i träning under en längre period, här får man hästarna så korta perioder att man knappt hinner göra skillnad, säger Lars men tycker samtidigt att det blir lite orättvist att jämföra Sverige med Tyskland där reiningen är så mycket större.
– I Aachen var det över 700 ekipage och en enda klass kunde pågå från morgon till kväll.
Körde arbetshästar som ung
Lars är uppväxt med arbetshästar och som ung körde han häst varje sommar. Att se gubbarna hantera sina tunga hästar gjorde att Lars fick en tidig inblick i hur hästar fungerar och han berättar hur alla hästarna behandlades som vuxna och förväntades uppföra sig. Arbetshästar körde han tills han fyllde 16 och efter det blev det ett 14 år långt uppehåll innan han bestämde sig för att börja rida.
– Jag fattade ingenting av den hantering jag såg då, alla duttade med hästarna och behandlade dem som små bebisar, utbrister han. Att den engelska ridningen inte var något för honom insåg Lars snabbt men ett förhållningssätt till hästarna som passade honom hittade han däremot i westernridningen.
– I början var det mycket kosseträningar och full fart men efter ett tag insåg man att det som egentligen var kul var att få till en häst och verkligen få den att funka, berättar Lars som började sin karriär på varmblodiga travare och kallblod för att sen gå över till Araber och så till slut Paint och Quarter.
– Där märkte man hur mycket enklare det var med de amerikanska hästarna som har lättare för det här. Och de är faktiskt lite mer lika arbetshästarna i mentaliteten också, så där någonstans knöts väl den där säcken ihop, säger han och ler. Under många år sysslade Lars med problemlösning hos häst, det där självklara sättet att hantera häst som han fått med sig från barndomen tycktes ha gått förlorad hos den moderna hästmänniskan och Lars blev snabbt fullbokad. Med tiden flyttades dock fokus från problemlösning till träning och idag håller sig Lars helst borta från hästar med stora problem.
– Det gör mest ont, skojar han. I själva verket är det fullt fokus på tävlingarna nu och det roligaste tycker Lars trots allt är att utbilda.
– När jag började med reiningen handlade det bara om att rida fort och se glad ut men efterhand insåg man ju hur mycket som egentligen krävdes. Det där mjuka, att få det att se så mjukt och enkelt ut, det är det som imponerar.
Hela reportaget hittar du i LuckyRider nr 4-2015!