Hästmannen

Här följer ett reportage som handlar om det stora i det lilla, det gamla, det nya, glädje och sorg. Det handlar om att förlora sin rikedom och om vikten av att inte ge upp. Det handlar om hopp och tro. Det handlar om Hästmannen Stig-Anders Svensson och hans älskade ardennerhästar Mona, Linda och Sally som vi har följt under ett år på gården i Råskog, strax utanför Eksjö.

NR 8/2010
Text och foto: Lena Holmgren

[private]


Ett landskap i vinterskrud sveper förbi utanför bilrutorna. Termometern visar på minusgrader men inne i bilen är det varmt och skönt. Radion spelar visan ”Just där Gullvivan blommar får du ro i din själ”. Jag och min tös Hanna, 15 år, sjunger med för full hals. Vi är på utflykt till Råskog och Stig-Anders Svensson, han som har blivit Hästmannen med hela svenska folket genom naturfilmaren Peter Gerdehags fantastiska dokumentär.
Stig-Anders vet inte om att vi ska komma, besöket är oannonserat. Förhoppningen är att om möjligt få komma tillbaka senare i vinter för ett reportage.
Enligt kartan kan det inte vara långt kvar. Efter en lång seg uppförsbacke, kantad av höga snövallar, planar vägen ut och vi är framme i småländska Råskog. Sakta rullar vi bygatan fram, förbi en ladugård och två stora hus, inte en människa syns till. Men plötsligt, i hörnet av en grånad byggnad står en gestalt, precis beredd att åka iväg på sin spark. Slokhatten, det yviga skägget, allt vittnar om att det är Hästmannen Stig-Anders Svensson. Han vänder sig om och vinkar.
Jag samlar mig för att hitta de rätta orden, en ansträngning som visar sig vara helt onödig, Stig-Anders är vänlig och tillmötesgående och snart pratar vi på som om vi känt varandra hela livet.
– Att göra ett reportage. Det ska la gå bra. Jag å mina hästapållar har ju blivit vana vid fotografer vi det här laget. Förresten, vill ni följa med och hälsa på dem?
Inne i den gamla ladugården samlas dofterna av häst, hö och huggen ved. Här finns inga kor kvar, i båsen ligger istället ved staplad från golv till tak. Borta i vänstra hörnet, i breda spiltor, vänder tre pampiga damer sina stora huvuden mot oss. De spetsar öronen och hälsar med dova gnägganden.
– I tycker väl att di ä granna, mina arbetskamrater, säger Stig-Anders stolt och kliver upp till Sally som buffar kärvänligt på sin husbonde.
Jodå, Hanna och jag kan bara hålla med. Sally, Mona och Linda ser ut som välmående ardennerhästar ska göra.
– Om I kommer igen kunde vi köra timmer till sågen i Lönås, föreslår Stig-Anders på sin skorrande småländska.
Det låter som ett bra förslag och vi bestämmer träff redan helgen därpå.


Göra ett tungt arbete lättare

Morgonen den 21 februari, är vi tillbaka i Råskog. Denna dag är det -13 grader och kylan biter i kinderna. Vi parkerar intill byns fyra brevlådor och går gatan ner mot ladugården. Här kröker vägen åt vänster och en bit bort både hörs och syns Stig-Anders. Han är i full färd med att lasta stock på en timmerkälke, det låter som om han har ett ingående resonemang med sig själv. Men så får han syn på oss.
– Ä det inte Hanna å Lena som kommer, va roligt! Ja, si jag har redan börjat här litegrann.
Stig-Anders jobbar och sliter. Grova stockar lastas på kälken för hand med hjälp av spett och ett rostigt redskap med en gripklo i ena änden.
–  Stocklastarn är redit bra te å göra ett tungt arbete lättare, stånkar Stig-Anders under snöpudrad slokhatt om sin åldriga ”Gigant” från femtiotalet.
Jag tänker på hur snabbt griplastaren Moheda 245, hemma på min föräldragård tre mil härifrån, hade utfört samma uppgift. Men denne småländske bonde berättar att han inte har begär efter motordrivna maskiner, har aldrig haft och kommer aldrig att få.
Arbetet går framåt i långsam, men jämn takt. Hanna och jag hjälper till, både för att vi vill och för att hålla värmen. Vi blir delaktiga i olika resonemang, bland annat om hur timret ska placeras på kälken för bästa jämvikt när hästarna ska dra. Hannas kloka inlägg premieras omedelbart, till tonåringens stolta förtjusning.
– Hanna, ho har e kloker hjärna ho! Vilken kloker hjärna Hanna har! Och att ni hjälper till si så gräsliga bra.
Stig-Anders berättar att efter filmen Hästmannen har intresset för honom blivit stort. Många människor kommer hit på besök, särskilt under sommartid. Det tycker han är roligt men samtidigt sinkar det honom i arbetet. Det bästa vore om man kom för att hjälpa till, inte bara för att prata eller fotografera.


Tidens tand

När timret ligger på plats är det redan lunchtid och jag föreslår en snabb fika innan vi far iväg till sågen.
– Jo, det är nog inte så dumt. Jag hade förstås tänkt å äta lite mat också. Och si pållarna, di måste ha mat di mä.
Efter påfyllning i rymliga krubbor knallar vi upp till Stig-Anders hus som ligger mitt i byn. Egentligen har han två hus, ett där han bor och så det av växtlighet nästan kamouflerade ”Algotta­huset” rakt över, på andra sidan by­gatan. Båda husen är i behov av färg och underhåll. Samtidigt är de vackra, på det sätt som hus kan bli när de bär spår av tidens tand.
Vi följer honom längs den upptrampade stigen till farstutrappan och vidare in i köket. Här är det rått och kyligt, bara någon grad över tio. Pannan har brunnit ut och behöver fyllas på. I köket trängs en massa ”bra att ha-prylar” med varandra.
– Ja, städninga har nog blivit lite eftersatt. Det var skillnad förr, när vi va flera stycken som dela på sysslorna. Nu är jag ensam att klara både gård och hushåll.
Förutom semla och kaffe tar Stig-Anders för sig av det storkok ärtsoppa han har på spisen och så rejält med smör på några skivor av det egenbakade brödet.


Skattgömmor

Sally och Linda ska dra timmerkälken. Selade och klara backar de villigt in på var sida parstången. På lasset placeras hö och filtar för bästa sittkomfort. Med bara händer, trots kylan, klatschar Stig-Anders lätt med tömmen och pållarna drar igång. Vi passerar gödselstacken på baksidan av ladugården och styr in på en väg som leder förbi kuperade hagar och vidare in i den trolska skogen. Vitklädda granar tronar på var sida om den slingrande skogsvägen. Ekipaget rör sig mjukt och tyst genom snön och det känns som vi färdas genom ett julkort.
Allt flyter på, men så plötsligt händer det. Lindas sele går sönder. Ett spänne på ena bukgjorden har lossat. Först tror Stig-Anders att lösningen på problemet går att hitta i någon av de väl tilltagna fickorna på hans gröna rock. Han gräver och letar. Fickorna visar sig vara rena skattgömmorna men någon ståltråd, som tillfälligt kunnat lösa situationen, står ej att finna. Det blir att spänna loss hästarna, lämna timmerkälken och tömköra tillbaks de knappa två kilometer vi hunnit. Hemma får Linda en annan sele och det bär av igen. Snön är tre decimeter djup men Stig-Anders klagar inte en enda gång, trots att han tidigare under dagen berättat om sitt bråck som ger sig till känna då och då.


”Ja, si ska det väsnas så ska det”

– Nämen, nämen, nämen, jämrar Stig-Anders högt framme vid hästarnas huvuden när de åter ska spännas för. Nu har vi ju inte fått med det ena stångkopplet.  Ja, si ska det väsnas så ska det.
Ett stångkoppel fästs från selen till parstången och är helt avgörande för vidare färd. Hur skulle vi göra nu? Efter visst övervägande blir det stackars Stig-Anders som ännu en gång får ge sig av. Att det är han som ska hitta stångkopplet är det mest troliga.
Hanna och jag blir ensamma med två ardennerhästar mitt i den småländska storskogen. Det har börjat skymma ordentligt och jag inser att alla fotomöjligheter är över för dagen. Vi väntar och väntar, men ingen Stig-Anders dyker upp. Kan det ha hänt något? När mörkret omsluter oss tar vi beslutet att återvända. Kylan biter i fingrar och tår. Sally och Linda ligger på i tömmen, men gör inga försök att springa ifrån oss. Under stjärnbeströdd himmel trampar vi på och värmen kommer åter. Vid skogens slut syns lamporna från Råskog lysa i det vidsträckta mörkret, här möter vi Stig-Anders.
– Så ni vände hemåt. Ja, det var klokt av er. Si först letade jag rätt på e ficklampa och precis när jag skulle ge me å fick jag besök av ett par som ville skänka vinterkläder. Det var vänligt, men det sinkade me.


Ha överseende

Sally och Linda parkeras tillfälligt utanför ladugårdsväggen vid hökrubban strax intill dubbeldörrarna. Stig-Anders ser bekymrad ut där han ordnar med töm och selar.
– Men det va ju för tråkigt att det skulle gå så elakt, nu när ja hade så fin hjälp. Och inte mycke bilder blev det heller.
Det blir tyst en stund. Så föreslår jag att vi kan sova hos mina föräldrar och komma tillbaka nästa dag.
– Menar du det? Skulle I kunna göra det? Oh, va bra det vore.
I samma ögonblick kommer jag på att det faktiskt är söndag nästa dag och att Stig-Anders enligt gammal kristen tradition håller hårt på vilodagen.
– Ja, men det har du ju rätt i, aj,aj,aj!
Efter ytterligare en stunds tystnad tittar Stig-Anders upp under sitt svarta hattbrätte och möter min blick. Det mjuka gula skenet från stallampan ovanför dörren faller in i hans mångtydiga, livliga ögon.
– Men Lena, tror inte du att Jesus kunde ha överseende om vi åker till sågen i morgon och får av lasset?
– Jo, vet du vad, jag tror att Jesus har en hel del annat att tänka på.
– Jasså, du säger det. Ja, men då bestämmer vi så. Då ä ni välkomna tillbaka i morgon.


Vikten av att inte ge upp

Nästa dag blir perfekt från början till slut. Allt går som på räls. Det tar fyra timmar att åka till den lilla sågen i Lönås, lassa av timret och hem igen. Sally och Linda sköter sig förträffligt, tillsammans är de ett ståtligt par. Stig-Anders är på topphumör och visar sig vara en stor berättartalang, med ett minne utöver det vanliga. Hjärtligt och innerligt redogör han om vänner, dråpliga händelser och arbete genom åren.
Under ett par kilometer får jag förmånen att köra hans trevliga hästar.
– Vilken kusk du är, berömmer Stig-Anders.
– Nog har jag kört en hel del häst, men dina pållar är beskedliga. Det är skillnad när de krånglar.
– Jag vet vad du menar. Sally här, när ho var ung då var ho riktigt elaker (elak=besvärlig på småländska). Uj, uj, uj vad tid jag la ner på henne för å få hennes förtroende. Idag är ho läromästare till di andra.
Tiden ramlar iväg även denna söndag och på eftermiddagen får vi brått hem till Linköping. Hanna ska på stallmöte.
– Så gräslit bra det blev till slut. Är det inte ofta så att det måste krångla först, för å bli bra sen. Vilka rediga mensker I har varit som inte gav upp, tack, tack, tack, säger Stig-Anders vid avskedet.


Ett enkelt liv, ostressat nära naturen.

Under året som gått har Hanna och jag besökt Stig-Anders vid ett flertal tillfällen. Vi har haft den stora glädjen att få ta del av hans och hästarnas varierande arbete på gården. Stig-Anders är godhjärtad, pigg i tanken och har stor närvaro i allt han gör. Dessutom är han försedd med en underfundig humor. Det blir sällan tråkigt i hans sällskap. På familjegården i Råskog har Stig-Anders bott sedan han föddes, 1945. Här har han sitt ursprung och sina hjärteangelägenheter. Han känner varje sten, varje träd, varje krök på skogens stig och är själv som ett naturens väsen. Lika envis som en tall som valt att slå rot på en bergknalle, lika envist har han fortsatt att odla sina tegar och sköta sin skog, utan maskiner och miljögifter. Han lever ett enkelt liv, fritt från stress och nära naturen.


Nu förlorat hela sin rikedom

Vid vårt senaste besök, nu i höst, sitter Stig-Anders inne i Algotta-stugan, huset som hans morfar en gång byggt. Han sitter tillsammans med en jurist och bordet i finrummet är belamrat med myndighetspapper. Det enda som har skuggat våra besök i Råskog under året har varit Stig-Anders oro över Länsstyrelsens hot om att han inte ska få behålla sina älskade hästar. Nu har detta hot blivit ett faktum. Man ställer sig frågan; på vilka grunder? Det Länsstyrelsen anmärkt på är bland annat för lite strö, brist på rastning i hage och fodring med gammalt hö.
Men om hästarna hade fodrats med otjänligt foder så borde de haft dålig pälskvalitet, varit magra och troligtvis haft hosta. Vid våra besök har Linda, Mona och Sally bevisat motsatsen. Om hästarna varit för dåligt rastade hade de sannolikt varit istadiga, stallmodiga och haft dålig kondition. Även här har Linda, Mona och Sally bevisat motsatsen. Vid den senaste inspektionen i somras fick Stig-Anders godkänt på de punkter han tidigare fått anmärkning på. Ändå har han fått djurförbud då man inte TROR att han kommer att klara skötseln av hästarna i vinter. Juristen är här för att fördjupa sig i ärendet och förbereda ett överklagande.
I ladugården gapar spiltorna tomma, hästarna är transporterade till vänner. Stig-Anders blickar ut över havren på åkern vi var med och harvade i våras.
– Jag hoppas av hela mitt hjärta att di kommer tillbaka. Att bli av med så välkörda och skolade hästar som Sally, Linda och Mona är att förlora hela min rikedom. Hur ska jag nu kunna sköta me gård, säger han och ett uttryck av sorg far över anletsdragen.

Reflektion

Snart är det jul och vi firar gossebarnet som föddes i ett enkelt fähus för 2000 år sedan. Men julen är också en tid av kommers och inte minst, en tid i överflöd av mat. Julskinkan står i centrum. Hur har grisarna det, innan de blir föda? En del har det bra, andra lever ett liv långt från den Emil i Lönneberga-idyll vi så gärna vill förmedla till våra barn och barnbarn. Att djurskyddet finns är självklart bra. Men används det på rätt sätt?
Angående våra hästar så finns det ett flertal i vårt avlånga land som mår dåligt. Hästar som är ängsliga, deprimerade och sjuka med stressrelaterade problem. Hästar som saknar livsgnista, som har en kärlekslös relation till sina ägare, vars krav på prestation ofta är alltför hög. De flesta av dessa hästar står på stall med alla moderna krav på bekvämligheter.
Att Stig-Anders inte får behålla Mona, Linda och Sally känns obegripligt och konstigt. När man ser hästarnas goda kondition verkar beslutet vara grundat på andra orsaker än deras väl och ve.
Vissa motarbetar den lilla spillra som har modet att föra en gammal hästtradition och ett gammalt kulturarv vidare. Uråldrigt, romantiskt och ineffektivt, tycker man. Stig-Anders är en av de modiga, men lika sällsynt som en rödlistad blomma i slåtterängen. Låt honom få tillbaka sina hästar. Vi är många som inser värdet och vi är många som vill hjälpa till.

För mer info:
Föreningen Hästmannens vänner
www.hastmannen.com

[/private]

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *