Nr 1. Roping – Med Jason Patterson

[private]

Roping – Med Jason Patterson

Uppvuxen på en boskapsranch i Texas lärde sig Jason svinga lassot innan han kunde prata.  Han har tränat för många kända tränare och tävlade som rodeocowboy med roping som specialitet, innan han flyttade till Sverige. Jason har tävlat mot några av de största i branschen. Nu ska han i en artikel­serie lära dig vad roping är och hur man blir en bra ropingryttare.
Text: Jason Patterson
LuckyRider Nr 1 2006


[protected]När man tittar på en westerntävling tänker man inte alltid på att de flesta grenar inom western från början haft ett praktiskt syfte. De flesta grenarna som ”cutting”, ”reining”, och ”working cow horse” har sitt ursprung i dagligt rancharbete. Roping är inte annorlunda. Roping började användas på ranchen för ett specifikt syfte i det dagliga arbetet och först senare kom det att bli en tävlingsgren.
Ingen vet nog riktigt när ”roping” kom att bli en tävlingsgren, men en sak är säker; ”roping” har funnits sedan människor förstod att ”a cow will usually run the wrong way when given a choice”, alltså att kon vanligtvis springer åt fel håll när den får valmöjligheten”.

Roping på ranchen
Syftet med roping på en ranch är olika och många. Ett lasso kan ibland vara ett ovärderligt verktyg i många situationer. På rancherna i USA brännmärks kalvar under våren. Detta brukar man göra genom att först skilja kalvarna åt från korna, sedan rider en ”Calf Dragger” med lasso in i kalvflocken för finna en omärkt kalv. Därefter fångas kalvens bakben med lasso för att kunna dra den ut till två väntande ”flankers”. Dessa ”Flankar” (lägger ner) kalven på marken för att hålla fast den för brännmärkning, öronmärkning, vaccinering samt för en  eventuellt kastreing av kalven. Brännmärkning etc. utförs inte av ”flankers” utan av andra.  Hela processen tar omkring en minut.  Denna metod har använts i över 100 år i USA och används fortfarande idag.
På rancherna i USA kan en kohage många gånger vara över 1000 hektar i sin storlek. På detta sätt kan det ta lång tid att finna exempelvis ett sjukt djur som snabbt behöver vård. Lassot blir då ett verktyg att på ett så snabbt och lätt sätt som möjligt fånga in det sjuka djuret. Tar man dessutom med sig medicin kan man medicinera djuret direkt på plats, istället för att driva den till en fålla – vilket kan ta flera timmar.
Om så är fallet att man vill driva in djuret i en fålla, tillsammans med flocken eller ensam, men djuret har andra planer och vägrar att drivas – då får man fånga med lassot och leda in det. Det kan ungefär se ut som när man går ut och går med hunden i koppel.

Roping som en tävlingsgren
Roping har idag blivit en mycket populär tävlingsgren, framför allt i USA.  Det sägs att det finns över en halv miljon människor i USA som håller på med roping i någon form. Det som började på ranchen har blivit en industri som omsätter många miljoner dollar varje år. Ropingtävlingar är mycket vanliga och man behöver inte vara proffs för att kunna tävla. Det kan vara allt från bönder till läkare som deltar i tävlingarna.
Ropingen kan delas upp i flera olika grenar och i en mängd olika former. Dels tillhör roping något som kallas för ”Timed Events”, vilket betyder att man försöker åstadkomma den snabbaste möjliga tiden. Dels kan tävlingarna vara i form av ”Rodeos” eller enskilda ropingtävlingar.
I USA hålls det en ropingtävling någonstans, varje dag, året runt. Ropingens popularitet som fritidssysselsättning jämförs ofta med golf. På så sätt kan man förstå hur otroligt stor denna tävlings omfattning är idag.

Calf Roping
Calf roping, även kallat ”Tie-down roping” är idag en klassisk ropinggren och som allt annat inom roping har den sitt ursprung i rancharbetet. Det är inte alltid så att cowboyen har någon med sig till hjälp, vid fångsten av en kalv för exempelvis medicinering eller vaccinering. För att utföra detta arbete måste cowboyen först fånga kalven så snabbt som möjligt för att inte trötta ut eller stressa kalven. Därefter springer han/hon från hästryggen ned till kalven för att ”flanka” ner den på marken. Sedan binds benen ihop på kalven så att den ligger still medan cowboyen utför det arbete som är nödvändigt. För en vanlig cowboy kan detta ta några minuter. Men under tävlingar idag görs denna procedur på mellan sju och tio sekunder av vältränade och rutinerade ”calf ropers”

Calf roping som tävlingsgren
I Calf roping har man en  ropingbox där ropern sitter till häst. På vänster sida finns en ”ropingchute” där kalven står. I  ”ropingchuten” står en person bakom kalven och håller i svansen. Detta för att kalven inte ska vända sig, vägra eller springa ut ur ”ropingchuten”. Ropern nickar med huvudet till ”chuteman” som ett tecken på att kalven ska släppas ut ur ”ropingchuten” omedelbart.  När kalven får släppas ut måste den få ett rättvist försprång, som regleras genom en ”Barrier”.
Barrier är ett rep, sträckt framför ropern i boxen och som också är bunden vid kalven. När repet runt kalvens nacke bryts så släpps även repet framför ropern. Om ropern rider igenom repet framför boxen innan det släpps (tjuvstartar) får han/hon tillägstid på tio sekunder. Detta brukar i regel innebära direkt förlust eller en extrem försämring av slutresultatet för den tävlande.
”Barrierns” längd bestäms av tävlingsledningen och justeras efter de tävlandes skicklighet, banans längd och vilka kalvar som används för tävlingen. (Information om ”barriern” och ”barrierstragi” kommer i kommande artiklar)
Nästa uppgift efter det att ropern ridit förbi ”barriern” är att fånga kalven.
Här bör ropern sätta en ren träff runt nacken på kalven. Men om det skulle vara så att ropern skulle råka fånga ett av benen på kalven så är även detta godkänt.
Skulle man fånga ett bakben eller framben i öglan på lassot, brukar det försämra tiden kraftigt och risken för att bli översprungen av kalven kan vara stor när man väl är nere på marken.  När ropern har fångat kalven så hoppar han/hon snabbt av hästen efter eller medan hästen stoppar.
Nere på marken springer ropern mot kalven så snabbt som möjlig, ”flankar” kalven och binder sedan ihop tre ben på kalven med en ”pigging string” (ett kortare rep med ögla). Minst tre ben på kalven måste bindas ihop. Vilka tre ben som binds kan bero på om ropern är höger- eller vänsterhänt. Men oftast så är det höger fram och båda bakbenen, om ropern är högerhänt. Det spelar alltså ingen roll vilka av de fyra benen på kalven man binder, så länge det är tre ben som blivit bundna.
Efter det att kalven är bunden, signaler ropern att han eller hon är färdig genom att sträcka upp sina händer snabbt i luften. Här slutar nedräkningen av tiden. Men det är inte över än. Kalven måste få en chans att resa sig om det går.
Ropern går tillbaka till sin häst, sitter upp och rider fram så att repet hänger löst. Här får kalven sex sekunder på sig att sparka sig loss om möjligt. Är det så att kalven fortfarande ligger ner, tre ben fortfarande är bundna så är det hela klart och korrekt avslutat och ropern får sin tid godkänd. Man räknar alltså inte med de sex sekunder som kalven har på sig för att komma loss eller resa på sig. Men om så är fallet att kalven skulle göra något av detta diskvalificeras ropern.
Den officiellt snabbaste kända tiden i ”calf roping” är 6.5 sekunder. Namn som ofta förknippas med ”calf roping” är Roy Cooper, Fred Whitfield, Cody Ohl, och Joe Beaver.

Team Roping
”Team roping” som tävlingsgren har liksom ”calf roping”  sitt ursprung från rancharbetet.  I vissa fall så kan ett djuret vara så pass stort att det krävs två ryttare för att få djuret hanteringsbart för exempelvis medicinering. Man kom väldigt tidigt på att det lättaste sättet att fånga en ko eller kalv var runt nacken för att cowboyen därefter skulle kunna fånga den runt bakbenen. Kon eller kalven sträcks ut liggande för att genomföra en så säker och smidig hantering som möjligt.

Team roping som tävlingsgren
Dagens ”team roping” som tävlingsgren liknar den ”team roping” man använder på ranchen,   men har tagit en nyare form.
Skillnaden är att det gäller att fånga kalven runt bakbenen och hornen eller nacken så snabbt som möjligt.
”Team roping” är en lagtävling, i lag om två personer. En ”header” och en ”heeler”. ”Headerns” jobb är att fånga kalven, även kallad ”roping steer”, runt hornen eller nacken.  Det finns tre godkända träffar för en ”header”. ”Headern” kan träffa med lassot runt hornen och/eller nacken, en så kallad ”half head”. Efter det att ”headern” har fångat kalven måste han/hon slå en ”dally” (tar lassot runt sadelhornen) och vända kalven vänster. Dock måste kalven saktas ned så att det blir så lätt som möjligt för ”heelern” att fånga kalven.
Hela denna processen kallas för en ”handle”, det vill sga hur ”headern” hanterar kalven  efter det att han eller hon har fångat kalven.
En ”Bad handle” är alltså om ”headern” inte hanterat kalven på ett bra sätt eller att han eller hon försvårat arbetet för sin ”heeler”.
En ”heeler” har två uppgifter – men även de uppgifterna är oerhört viktiga. Först måste ”heelern” komma snabbt ut med kalven och försöka rida bredvid kalven så att den inte springer åt höger. Allt i teamroping går åt vänster. Skulle kalven komma till höger sida av banan försämras tiden. Efter ”headern” har fångat kalven och gått i vänster riktning så har ”heelern” bara ett jobb kvar, att fånga bakbenen.
”Heeling” är ett svårt moment att bemästra.  Det handlar om position, perfekt timing och extrem koncentration.
Det som ”heelern” faktiskt gör, är att titta på bakbenen, känna av rätt tillfälle med sitt lasso och fånga kalvens bakben. När kalven dras över banan kommer ”heelern” att placera sitt lasso framför benen.
Viktigt att veta är att en ”heeler” inte kastar inte sitt lasso, utan ”heelern” placerar lassot framför benen som en fälla när tillfället är perfekt. ”Heelerns” placering av lassot kommer att visa sig vara korrekt om benen på kalven hoppar in i öglan och på så vis blir fångade. När kalven väl är fångad slår ”heelern” en ”dally”.
När både ”headern” och ”heelern” fångat kalven samt att ”heelern” slagit ”dallyn”, vänder ”headern” sin häst mot kalven. Då bådas lasson är tajta nog och de båda ryttarna riktat sina hästar mot kalven kommer domaren signalera med en flagga och de får sin tid beräknad.
”Heelern” måste fånga två bakben på kalven, skulle det vara så att han/hon bara fångat ett blir det tillägstid på fem sekunder.
Om, än värre, kalven skulle råka bli fångad av ”heelern” innan ”headern” tagit kontrollen över den eller att kalven vänts i ca 90 grader, har ”heelern” gjort en ”crossfire”. Detta innebär en automatisk diskvalificering. Denna process kan låta lång och komplicerad, men är en mycket svår och snabb handling.
I team roping tävlar man med speciella kalvar som kallas för ”roping steers”. ”Roping steers” brukar storleksmässigt väga mellan 300 till 450 pounds och de har horn i olika storlekar och formar.
Man brukar använda en speciell ras som ursprungligen kommer ifrån Mexiko. Denna ras kallas ”Corriente”. ”Corriente” blir inte alltför stora och deras horn är i sin form och storlek perfekt för roping. Denna ras som ”roping steers” är också extremt tuffa och tål väldigt mycket. Även andra raser används i ”team roping” som exempelvis ”Long horns”. Men rasen är inte lika populär på grund av dess storlek och tålighet.
Det finns många variationer vad gäller tiderna i ”team roping”, men i genomsitt ligger tiden mellan fem och tio sekunder. Den officiellt snabbaste tiden är 3.5 sekunder. De namn som förknippas med  ”team roping” är Rich Skelton, Speed Williams, Jake Barnes, och Clay O’brien Cooper.

Break Away Roping
Att förklara ”break away roping” är väldigt enkelt. I ”break away roping” börjar man i ropingboxen, ger kalven försprång med ”barriern”, fångar kalven runt nacken med lassot och stannar hästen.
”Break away roping” är en ropinggren som tävlas under samma förutsättningar som ”calf roping”.  Skillnaden mellan ”break away roping” och ”calf roping” är att ropern bara ska fånga kalven, man kliver alltså aldrig av hästen, i break away roping. Den andra skillnaden är att i ”calf roping” är lassot fastbundet vid sadelhornen med hjälp av en hornknot och lassot i ”break away roping” är bundet med ett tunt snöre eller gummiband som lätt ska gå sönder.
På änden av lassot i ”break away roping”  nästan intill sadelhornen  binder man en näsduk eller trasa så att domaren lätt ska kunna se när lassot bryts från sadelhornet.
Det går till på så sätt att när kalven är fångad bryter kalven snöret eller gummibandet. När domare ser att lassot har lossnat ifrån sadelhornen, signalerar han/hon med flaggan och ropern få sin sluttid. Denna ropinggren går väldigt snabbt. Jag har själv erfarit när en ung tjej gjorde detta under en sekund! ”Break away roping” är en gren som utövas mest av kvinnor och yngre tjejer. Men även yngre pojkar tävlar i detta på ungdomsnivå.

Skillnaden mellan dummy och levande
Jag har själv tävlat på levande djur i alla dessa grenar ovan och arbetat praktiskt med lasso på min familjs ranch sedan jag var ett litet barn. Jag kom först i kontakt med ”dummy roping” när jag flyttade till Sverige.
Jag får ofta frågan ”Är det en skillnad att kasta på ”dummy” och levande kalvar.”  Svaret är ja. Med en kalv så vet man ingenting om vad kalven kommer att göra när den släpps loss i arenan.  Man vet inte om kalven kommer att springa höger eller vänster, eller om den kommer att springa fort eller sakta, vägra eller vända. Levande kalvar kan också utveckla ”fula tricks” om man kastat lassot mycket på dem. De kan ducka med huvudet, stanna precis när man kastar eller sparka hårt när man ska binda benen.
Om man kastat på samma djur ett tag så märker man att vissa kalvar har en tendens att springa fort eller vända exempelvis höger. Kalvar kan ibland utveckla  ett visst mönster som de upprepar en stor del av  tiden. Men i själva verket så kan man aldrig veta exakt eller precis vad kalven kommer att göra.
På en ”dummy” brukar man kunna förutse vad den kommer att göra. En ”dummy” har heller inte kapacitet att ducka huvudet, sparka, eller göra saker som man inte kan förutse på samma sätt som en levande kalv. I träningssyfte så gillar jag verkligen ”dummyn”. Med en ”dummy” kan jag få den som kör fyrhjulingen att sätta upp en viss situation som min häst eller jag behöver träna på. Om min häst inte reagerar bra på kalvar som springer vänster så kan jag köra flera gånger åt vänster tills det givit ett bra resultat. Med riktiga kalvar kan man inte öva på detta sättet.
”Dummyn” är ovärderligt vad det gäller träning av unghästar och oerfarna hästar som ska börjar med roping. Man kan träna dem i en väldigt säker och lugn miljö och hästen slipper stressen av att jaga en kalv som springer för kung och fosterland.
Användningen av ”dummys” eller ropingmaskiner har blivit populärt i USA bland nybörjare, amatörer och professionella ropers samt hästtränare. Men vad gäller ropingtävlingar så debatteras det om huruvida svårighetsgraden skiljer sig mellan ”dummy” och levande kalvar.
Men hur som helst är det viktigaste att det är lika för alla i den tävlingsgren man deltar i inom roping. [/protected][/private]

Om The editors

Se också

Unghästträning med Walle Wass del 1

Waldemar Wass och unghingsten Silver Sacramento. En serie i 20 delar där Waldemar Wass får …