Ray Hunt – En Legend

Ray Hunt är mannen bakom många av världens främsta hästtränare. 

Han var en cowboy, men en cowboy med en mission.

Text och foto: Trine Bøhnsdalen

 

Jag är här för hästens skull. Jag tar på mig rollen som hästens advokat, och i varje fall kommer jag att bevisa att hästen har rätt. 

De orden kom från Ray Hunt en kall vårdag i Greensburg, Pennsylvania, i april 2006. Den då 79 år gamla legenden hade rest från Texas för att lära en grupp frusna kursdeltagare om relationen mellan häst och människa. Runt honom stod allt från professionella hästtränare, studenter och hobbyryttare till erfarna tävlingsryttare. Någon hade kommit för att se den duktigaste hästkarlen som fanns. Andra hade bara ett problem de hoppades att få hjälp att fixa under helgen. Men i ridhuset fanns det inte plats för alla. Sidodörrarna måste öppnas för att alla som hade kommit skulle kunna få en glimt, för den helgen ville alla lära sig något av Ray Hunt.

Hästadvokaten

Den 79 år gamle Hunt rörde sig inte lika lätt som tidigare den här gången. De sista åren blev hörseln sämre och rösten var lite skral på morgonkvisten, men öppningsrepliken i ridhuset i Greensburg genljöd ändå i den råa luften:

– Jag är inte här för någon av ers skull. Jag är här för hästen.

Han blinkade och såg sig omkring. Stillheten var intensiv. Allas ögon var riktade mot hästkarlen som de hade försökt locka hit i snart tre år. Ray Hunt log finurligt.

– Det är de små detaljerna som gör den stora skillnaden.

Budskapet

Någon hade tagit med unghästar som skulle ridas in. Andra hade problem med ridningen och ett par hade tagit med sig problemhästar som de inte visste vad de skulle göra med. Hunt bad alla släppa hästarna lösa i ridhuset. Tillsammans. Hästarna vrendskades, fnös, frustade och sprang, medan de försökte klura ut den nya situationen.

– Som ni ser är de lite osäkra. Och när de är det kan vi tydligt se det på dem. En häst vill tala om för oss vad han förstår och vad han tycker om saker och ting. Han talar om saker för oss hela tiden, men det är inte alltid vi ser det, eller så kanske vi inte alltid är villiga att förstå? Det är upp till var och en av oss, men om du inte försöker kommer du inte att få mycket tillbaka av hästen. Om du vill ha en ömsesidig kommunikation med hästen måste du först utveckla en öppenhet och en disciplin i dig själv, så att du också kan ha det med hästen senare.

Det var något särskilt med Ray Hunt. Själv vill han inte kännas vid sådant prat, utan bara studera hästarna som sprang på banan i en samlad flock, men det var en slags aura av visdom runt honom. Han har blivit kallad mentor av många kända tränare och de har fört vidare hans budskap över hela världen. Budskapet handlar om att förstå hästen, att uppnå harmoni och balans.

huntb

De små signalerna

”Anpassa dig efter situationen”, sa alltid Ray Hunt.

Han gick bort den 19 mars 2009, 86 år gammal, efter en långvarig kamp mot allvarliga andningsproblem. Alldeles fram till sin död levde han större delen av sitt liv på landsvägen för att hålla kurser i hela USA, Australien och Europa. Även om han själv hade en sommarranch i Texas och en vinterranch i Idaho, så var det kursverksamheten som var viktigast. När han själv pratade om sin egen bakgrund nämnde han alltid en ung quarterhäst vid namn Hondo. Hondo ändrade hela hans perspektiv på hästträning.

– Allt jag vet började med den hästen, berättade han för deltagarna i Greensburg.

– Hondo bockade, sparkade, bet och skenade. Han hade tagit kål på mig om jag inte kommit på en lösning.

Även om Hunt redan då var en duktig tränare, så var Hondo olik alla andra hästar han hade tämjt, och han insåg att den hästen krävde mer än han kunde ge. Även om han jobbade med Hondo varje dag, tänkte på honom varje kväll och drömde om honom varje natt, kom Hunt inte vidare i träningen. Det var något som saknades. Något väsentligt. Vintern 1960-61 skulle allt ändras. Det var då han mötte Tom Dorrance.

– Tom var en liten, hjulbent cowboy som folk sa kunde hjälpa alla hästar, berättade Hunt.

– Han fick mig att inse att jag var för hård, för bestämd. Hondo var rädd för mig. Jag trodde att jag måste vara sträng mot honom för att få honom ridbar, även om jag visste att det inte var rätt. Efter det insåg jag att för att få respekt måste jag också inge respekt.

Deltagarna i ridhuset satt stilla och väntade på fortsättningen.

– Ibland är det svårt att förstå eftersom hästar är så stora och starka, men det är stor skillnad på att vara bestämd genom att vara stabil, säker och konsekvent, och på att vara bestämd genom våld och tvång.

– Det finns en plats i hästen där det varken finns fruktan eller motstånd, och det var det jag började att leta efter.

Under året förvandlades Hondo till en mjuk, atletisk, snäll och villig samarbetspartner för Hunt.

– En häst som de små barnbarnen kunde rida på, berättade han med ett leende.

Mötet med Tom Dorrance blev en vändpunkt för Hunt, och senare vigde han sitt liv åt att hjälpa andra att förstå sina hästar bättre.

– Ni förstår, hästar är inte maskiner. Du jobbar med ett levande djur. Hästen är beslutsför och en tänkande och kännande varelse, och alla hästar har en egen personlighet. Men människor uppträder alltid överlägset. Vi tror att vi är smartare och vill göra allt på vårt sätt och på en gång. Vi vill vara chefen. Om det dyker upp problem skyller många på hästen. Men gör du det kan det hända att du förlorar.

”Det här är inte den enda vägen, men en väg. Det är skillnad. Var inte rädd för att låta hästen komma på lösningen. Tillåt hästen att tänka och lära sig själv. Var inte rädd för att stanna honom och börja om från början. Och kom ihåg att aldrig sätta en tidsgräns.” 

Ingen domare

Hunt var en man av få ord och de lyckliga som fick se honom arbeta kan grovt delas in i två grupper: De som försökte lära sig det han förmedlade genom att tänka, förstå, filosofera och experimentera, och de som inte förstod varför han inte kunde uttrycka sig bättre, eller uppfinna en teknik som gjorde det enklare för folk att förstå vad han egentligen menade. Det var också många som blev förnärmade när han inte tog sig tid att servera dem kunskapen med silversked. För Hunt la sällan två fingrar emellan när han skulle förmedla något.

Han brydde sig heller inte om att någon blev förnärmad av det han försökte förmedla. Kunskapen han hade höll han inte bara för sig själv. Han jobbade villigt med dem som kunde se förbi det yttre och som var öppna för att lyssna på det som verkligen betydde något.

”Låt dig inte nedslås utan använd det du har tills du får möjlighet att förbättra med något nytt. Jag försöker bara hjälpa dig. Om du har problem med något, kanske en del av det här kan hjälpa dig. Det har hjälpt mig. Det har hjälpt alla hästar jag har arbetat med. Men det är inte något du måste göra. Om du vill lära dig är det bra, men vill du inte är du en lika bra person som du var tidigare. Jag dömer inte.”

Hästens språk

På kursens sista dag berättade Hunt elegant om ett universellt språk, ett icke-verbalt språk. Hästens språk. Han såg på deltagarna och åskådarna, lät blicken vila på de närmaste ansiktena.

– Tvinga inte hästen till saker som är för svåra att lära. Var inte arrogant. Låt hästen få lära sig på sitt eget sätt. Det kräver disciplin och det är kanske det svåraste för dig. Försök att uppnå mer genom att göra mindre. Var inte rädd, för hästen vill lära dig. Om du ger honom möjligheten.

Han vände sig om och det glimmade till i de blå ögonen.

– Hästen är en spegel. En spegel som går djupt in i oss. När jag ser din häst ser jag dig också. Det visar mig allt du är och allt hästen är. Vi människor är så bra på att kriga. Vi vet hur vi ska kämpa. Att skapa fred är det svåraste av allt. Och när du först börjar ge, vet du inte hur mycket du kommer att få tillbaka.

“Du vet, har du hjärta och vilja att göra detta så kan du.”

 
 

Om The editors

Se också

Jaton Lord – Kommunikation och kontakt mellan häst och människa

Redan som tonåring lärde sig Jaton Lord träningsmetoder av sin berömde morfar Ray Hunt, pionjären …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *