Att börja träna min unghäst

Hej allihop! Det värmer i hjärtat att så många har valt att läsa mina inlägg, tusen tack till Er!

Snön ligger som ett täcke över markerna här, kylan kryper på och hästarna är fulla med bus. Sanden på ridbanan håller sig ännu mjuk och det är fullt ridbart. Jag passade på att ta in min 3-åriga welsh cob “Kid” på gången och började göra iordning honom för ett pass i snön på banan. Vi hade även “Indijan-janne” som passade på att ta lite kort.

“Kid” är inte så mycket hanterad som jag personligen önskat för en treåring. Jag är gärna på hästarna redan som föl med all möjlig hantering. De får träna på att bli berörda överallt, lyfta fötter, bindas upp, få något på ryggen i form av schabrak eller täcke, osv. Ibland får man hästar i sitt liv som inte detta är gjort med. Man får dem i den åldern där de bör ridas in. Beroende på hur mycket eller lite hästen är hanterad får man anpassa träningen till varje individ. Jag är gärna ute och går med mina hästar, de får lära sig att följa mig. De kan lita på mig! Jag lär dem att bindas upp i något säkert där de inte kommer loss. De får en halsring runt halsen där jag knäpper grimskaftet och trär igenom i ringen under käken och binder fast dem i bindbommen med en säkerhetsknut. De borstas och pratas med. Ofta är de lite mindre hanterade hästarna jag haft rädda om sina bakben och öron. Kid tyckte det var jättejobbigt men han är inte den typen som sparkas. Han är en “drama-queen”. Så jag började linda benen på honom, vilket jag tycker är avkopplande. Han fick spolat sina ben varje gång han kom in i ca 2 veckor. Efter det är det ingenting, han fick bara hoppa in i schemat på vardagliga saker. No big deal!

Att ha tillgång till en rundcorall är guld värt när man tränar unghästar. Där kan man träna timing, kommunikation och relation. Jag “säckar” alltid ut unghästarna med flaggor, presenningar och annat skrämmande. De lär sig att flytta för tryck och lyssna på min röst. De sadeltämjs och blir vana vid träns i rundcorallen innan vi fortsätter våra promenader med diverse utrustning i skogen. De hängs och klängs lite på. Vi springer runt på ridbanan över skrämselhinder och lär känna varandra genom lek och bus. Alla hästar som jag börjar rida in tömkörs i sadel innan jag hoppar upp. Du fäster tömmen genom stigbyglarna vilket ger än väldigt låg “hand”. Stigbyglarna måste vara ihopbundna under magen på hästen så dem inte fladdrar. De lär sig att stanna, svänga, ge huvud och backa. När man kommit såhär långt känner man nog hästen ganska väl, man vet ungefär vad den reagerar på och hur den gör det. Dags att hoppa upp! Jag är noga med att kolla över min utrustning och se till att allt sitter fast. Jag brukar vilja ha någon som leder mig lite de första gångerna för att kolla av så mina kommandon stopp och framåt fungerar även från hästryggen. Jag vill att hästarna ska ha självförtroende och vara trygga i situationen så jag guidar de väldigt mycket igenom allt. Tillslut kan vi bli släppta och få prova våra vingar ensamma. Det gör jag helst i en rundcorall innan vi kommer ut på ridbanan. Det viktigaste av allt är att hästen kan stanna och ge sitt huvud åt sidan. Det är så himla viktigt att kunna vinkla in hästens nos om den skulle få för sig att sticka, det rubbar balansen på dem lite vilket ofta gör att man kan få kontakt med dem snabbare samtidigt som inte farten blir så hög eller bocksprången så stora. Därefter börjar utbildningen till en mjuk, följsam och samarbetsvillig häst. Gångarterna sätts i den takt som känns bra.

Det här “schemat” jobbar jag efter med alla hästar, det tar olika lång tid för varje individ att gå igenom de här stegen. Behöver de ta tid på sig så låter jag dem få det. De ska vara “godkända” i varje steg innan vi går vidare. Att ha en häst som börjar bocka eller skena av rädsla ser jag personligen som ett misslyckande. Jag sätter hård press på mig själv i grundarbetet. Sen kan det ju alltid hända att hästen börjar ifrågasätta saker och så men det ser jag som en helt annan sak.

Att rida in hästar och lösa problem har jag varit med min pappa på sedan barnsben. Det är inget jag rekommenderar att  ge sig på själv utan rutin. Jag har alltid någon med mig när jag jobbar med dessa typer av hästar. Jag ser till att skydda mig med bra skor, skyddsväst och hjälm. Jag har också vetskapen om att min pappa backar upp mig om något skulle gå åt pipsvängen. Så detta är absolut ingenting jag jobbar med ensam och min metod kanske inte passar alla, men den har passat mig väldigt bra hittills!

/Rosie

Missa inte nästa nummer! Prenumerera nu! www.luckyrider.se/prenumerera

DSC_1046DSC_1073CSC_1129CSC_1128CSC_1127CSC_1126

Om Rosie Blomquist

Rosie Blomquist är en 25-årig tjej från Skaraborg som främst tävlar timed events; barrel race, team penning och team sorting. Hon driver Rosie B Barrelhorses och är sambo med Filip, som delar intresset för hästar och hundar.

Se också

Grooming tips

Hej på er,  Så var det måndag igen. Jag har jobbat hela helgen men även fast …

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *